Bysen - kapitel 13
Det hade inte funnits något sätt att slingra sig ur det. Marcus hade försökt med överlägsenhet, trots och vredesutbrott. Joel hade försökt vädja till mamma. Båda hade fått erfara att föräldrarna var orubbliga när det gällde krukmakaren.
Det var därför som Simons bil nu svängde in på krukmakarens gårdsplan. Överallt runt de gamla vitputsade stenhusen med agtak stod vackra krukor med blommor i.
”Oh, det här ska bli så roligt”, sa Laura när hon klev ur bilen.
”Hur många måste vi slå sönder för att vinna en ful nallebjörn?” frågade Marcus.
”Skärp dig”, muttrade Simon mekaniskt och tog Laura under armen.
Marcus gjorde en ful grimas efter honom. Han ryckte upp en serietidning ur bakfickan och satte sig på en sten och började läsa.
Laura och Simon försvann in i en lada med uppslagna dörrar. Ovanför dörrarna satt en snirklig skylt som det stod ’Utställning’ på.
Joel ville komma så långt bort från Marcus som möjligt, så han vandrade iväg förbi utställningsladan.
Han hittade två halvt begravda små hus med en stor vedhög bredvid. En rund dam höll på att ta ut stora krukor ur det ena lilla huset så Joel gissade att det var en ugn. Han ställde sig och tittade på när hon arbetade. Hon vände sig och log.
”Hej där.”
”Hej”, sa Joel.
”Värst vad du ser moloken ut. Har mamma och pappa släpat med dig hit?”
Joel nickade men kunde inte låta bli att le eftersom det var tydligt att han inte var den första motvilliga unge hon hade träffat på.
”Kom så ska jag visa dig något spännande”, sa hon på sin runda gotländska dialekt.
Han följde tveksamt med henne in i en låg, gammal stenbyggnad. Av erfarenhet visste han att det som vuxna tyckte att barn skulle tycka var spännande sällan var särskilt kul.
Krukmakerskan öppnade ett glasskåp och tog ut en kruka. Den var mörk och sliten och såg mycket gammal ut. Hon vände sig om för att visa Joel den.
”Den här borde egentligen vara på museum, men du säger väl inget?”
Hon blinkade konspiratoriskt mot Joel med ena ögat. Han skakade lydigt på huvudet. Hon höll upp krukan på sidan så att Joel såg de målade figurerna.
”Den här har gått i arv i min familj i sjuhundra år.” Hon följde figurerna med fingret. ”Det är legenden om mannen med medaljongen. Mannen som är den ende som kan besegra Grim. Ser du dem där?”
Hon pekade, men Joel tittade på henne istället. Det var som en elektrisk stöt hade gått igenom honom.
”Grim?” sa Joel.
”Ja, en ond trollkarl enligt legenden.” Hon suckade och ställde tillbaka krukan. ”Om det nu bara var en legend”, muttrade hon för sig själv.
”Vad menar du?” frågade Joel, lite för abrupt, lite för snabbt.
Hon vände sig och tittade skarpt på honom. ”Ingenting. Jag menade ingenting.”
”Jo”, envisades Joel.
Hon suckade. ”Fastlänningar brukar tro man är tossig om man berättar. Grim finns på den där…” Hon pekade på krukan i skåpet. ”…och Grim finns i Visby. Jag såg honom senast i förra veckan. Och Grim bodde i Visby när min mormorsmor var ung. Och vi gör alla som han vill, eller så går det illa. Tills mannen med medaljongen kommer. Fast han, till skillnad från Grim, är nog bara en legend.”
Joel drog ett djupt andetag och hoppades innerligt att han hade fel.
