Kapitel 19

Joel smög sig fram till Strandridargården spanande efter tecken på att någon hade vaknat. Han längtade inte direkt efter att bli upptäckt och att mamma skulle fatta att han varit ute hela natten.

Plötsligt såg han köksdörren öppnas och Laura kom ut med en kopp kaffe. Snabbt dök han in bland vinbärsbuskarna. Han väntade tålmodigt medan hon förstrött vandrade iväg i den lummiga trädgården. Så fort hon var utom synhåll kastade han sig över gräsmattan som en sprinter.

Han hejdade sig vid köksdörren för att lyssna efter ljud. Simon gick sällan upp lika tidigt som hans mamma, men idag kunde ju vara ett undantag. Allt var dock lugnt.

Han smög vidare in i huset och puffade försiktigt upp dörren till sovrummet. Han möttes av Marcus djupa snarkningar. Kvickt gled han ner mellan lakanen och somnade omedelbart.

Han kom till sans mycket senare av någon som viskade ’Joel! Vakna!’. När han vaknade lite mer insåg han att Simon stod bredvid hans säng och praktiskt taget gallskrek.

”JOEL!”

Han öppnade ögonen lite, lite och såg att solen stod högt på himlen. Marcus säng var tom. Hans huvud kändes så tungt att ögonen föll igen och han vände sig och drog täcket över huvudet. Simon böjde sig fram och ryckte av honom täcket.

”JOEL!” skrek Simon igen.

Joel vände sig på rygg och såg förvirrat upp på honom.

”Lunchen är serverad. Och du kommer nu. Jag har försökt väcka dig i två timmar.”

Han tvärvände och började gå ut ur rummet. Vid dörren stannade han som slagen av en tanke och vände sig om.

”Vad gör du om nätterna egentligen?”

* * *

Månen lyste upp Joels och Marcus sovrum med sitt kalla sken. Tyst gled dörren upp och näst intill ohörbara steg hördes om man lyssnade riktigt noga. En osynlig hand ruskade Joels bara axel.

”Joel, vakna!”

Joel vaknade och såg sig förvirrat omkring. En osynlig hand grep tag i hans hand och drog honom mot dörren. Plötsligt stannade han och hans hjärna försökte förstå vad den såg.
Hans jeans och t-shirt lyfte från golvet av egen kraft. Tvärt knölades de ihop till en hög som började röra sig framåt i höfthöjd och han följde efter genom det nattysta huset. Vid köksdörren hade han tillräcklig sinnesnärvaro för att åtminstone böja sig ner och plocka upp sina gympaskor.

Klädhögen svävade ut i natten och Joel följde den tyst över gräsmattan. I skydd av hallonhäcken materialiserade sig Sanna med ett skratt.

”Gud, vad du blev rädd!” fnissade hon.

”Det blev jag inte alls”, sa Joel surt.

”Jo ho! Vit som ett lakan.”

Hon fortsatte fnissa och gick mot skogsbrynet där Bysen satt uppflugen på en sten och matade russen med morötter. Hon gav Bysen hans mössa som han satte på sig.

”Vi ska till Storråir”, meddelade Bysen.

”Inte i natt. Jag är dödstrött”, protesterade Joel.

Bysen gav honom en bister blick.

”Jo, i natt. Sov imorgon.”

Joel började surt sätta på sig kläderna som Sanna tagit med. Hon och Bysen klättrade upp på Lärka och väntade medan Joel satt upp på Alv. Innan han ens hunnit upp, skrittade Sanna iväg.

Så fort hon var utom synhåll från byn, satte hon Lärka i galopp på landsvägens vägren. Joel följde efter. Landsvägen låg tom och svart. Det enda Joel såg var en liten igelkott som försvann in i det vajande havrefältet vid sidan av vägen. Här och var i fjärran syntes ljuset från bortglömda utebelysningar.

Sanna svängde in på en mindre väg och efter ett par hundra meter galopperade de förbi en by där alla husen sov. Bara en hund var vaken och den skällde nervöst på ryttarna som försvann lika fort som forna tiders hästtjuvar.

Joel kände lukten av salt och tång i luften innan han hörde mullret av vågor. Alv och Lärka klättrade den sista biten, blöta av svett, och sedan glittrade havet svart i månskenet framför dem. Den höga klinten gav dem en magnifik utsikt och Joel kunde räkna till inte mindre än fem fartyg som stävade mot okänd hamn långt där ute.

Bysen gjorde halt och pekade. Långt borta på den platta klinten syntes en stor upphöjning. Ett sällsamt ljus skimrade över den stora högen.

”Storråir, och trollen dansar i månens sken. De får inte se oss, då kan det gå illa”, sa han lågt.

De band russen i några vindpinade björkar och började nedhukade gå mot den stora stenhögen. Bysen hittade en halvt nedrasad stengärdesgård som ledde förbi Storråir. De hukade i skydd av den och kröp sakta bort mot högen.

I skydd av några enar spionerade de på den märkliga dansen i det trolska skenet. De svarta trollen skuttade i extas runt högen, sjungandes och bankandes på trolltrummor.

”De har inte dansat på många, många månvarv. Ett tag hoppades jag att de aldrig skulle vakna igen”, sa Bysen lågt.

”Grim?” frågade Sanna tyst.

Bysen nickade. ”Hans svarta mässa måste ha väckt dem igen.” Han skakade nedslaget på huvudet. ”Hans magi blir bara starkare.” Han kastade en blick på Joel. ”Men det kanske måste hända, nu när du är här.”

Joel tittade på högen. ”Är svärdet i högen?”

”Jo”, nickade Bysen.

Joel flämtade till. ”Men hur ska vi komma åt det? Jag menar…?”

Han gestikulerade mot Storråir där trollens dans blev allt vansinnigare.

”På natten är de vakna och på dagen sover de”, förklarade Bysen.

”Då gör vi det då, på dagen”, avbröt Sanna.

Bysen skakade på huvudet medan han intensivt betraktade de dansande trollen.

”De är skyddade av onda krafter när de sover. Det är farligt när vi än gör det, men allra farligast på dagen.”
Han ålade tillbaka i skydd av stengärdesgården. Barnen följde efter. Han betraktade dem värderande och lite strängt.

”Vi får vänta, och försöka hitta ringen först. Vi kanske kan klara oss utan den, men utan svärdet, utan Tirfing, är vi förlorade.”