Bysen - kapitel 2
Allt var bara grått. Grå dimmor. En del var tätare, andra ljusare. En del böljade som drivna av en osynlig vind, andra kröp längs marken som vattensjuka gråsuggor.
Joel rös. Han ville bara bort. Fort var inte fort nog. Han vände sig hastigt runt men allt var bara grått, böljande och krypande. Han blev varse låga, knappt förnimbara ljud. Suckanden. Låga stönanden. Kluckanden. Flämtanden.
Hjärtat bankade allt hårdare i bröstet och han började känna den metalliska smaken av panik i munnen. Han snurrade än en gång runt, försökte hitta en utväg, minsta ledtråd till vad som var fram, bak, upp, ned. Minsta spår efter en utgång eller en flyktväg. Men allt var bara grått, böljande och krypande. Slemmigt våtfuktigt så att luften nästan gick att ta på.
En het våg av skräckblandad lättnad sköljde över honom när han såg att det gråa hade förändrats, blivit lite mörkare. Han ansträngde sig för att se genom dimslöjorna, men det var som allt blev mörkare. En iskyla svepte fram och frös hans kallsvettiga lemmar medan dimmorna virvlade allt mörkare och kyligare. Det var som dimman utstrålande ren och skär fasa.
Joel började ana något som ut som en siluett i mörkret och ännu en våg av panik högg tag i hans mage. Han började backa men det var som om han gick i kola. Fötterna satt nästan fast och varje rörelse krävde heroisk ansträngning. Hjärtat bultade så fort, så tungt, att det ekade i hans öron. Han försökte tysta ljudet av sitt eget hjärta så att det inte förrådde honom och ledde den som var där ute till honom.
Joel backade men musklerna ville inte lyda. Pulsen hamrade i hans öron och han fick inte luft.
De grå dimbankarna tätnade, flätade in sig i varandra och såg allt mer solida ut. De mörknade. Först till en färg som när ett oväder är på väg att bryta ut, sedan snurrande de som en malström allt mörkare och svartare.
Långt borta hörde han svagt en välbekant röst.
”Joel! JOEL!”
Han kämpade för att se och kom på att han måste öppna ögonen, men det var som ögonlocken var av bly eller var fastklistrade. Han kämpade mer och det var som hans kropp var nedsänkt i trögflytande honung.
”Joel!”
Han fick till slut upp ögonen och såg rakt på sin mamma.
”Oh, herre gud! Jag trodde att…”
”Ursäkta mig.”
Hans mamma flyttade på sig och en ung man i vit rock satte sig på knä bredvid honom.
”Joel, jag heter Micke. Jag är sjukvårdare här på färjan. Du har gjort illa dig, och jag behöver undersöka dig, okej?”
Joel började nicka, men det gjorde ont, så han svalde istället.
”Okej”, kraxade han men en röst som inte lät som den tillhörde honom.
Micke lyste honom i ögonen med en liten ficklampa. Därefter tog han Joels handled och tittade på sin klocka. Joel började ana en molande värk i huvudet och att det kändes varmt och klibbigt i håret.
”Joel, kan du förlåta mig? Jag skulle inte ha lämnat…” började hans mamma.
”Joel, kan du röra på fingrarna”, bad Micke och Joel rörde på fingrarna.
”Bra. Hur är det med fötterna, kan du vicka på dem?”
Joel fattade inte riktigt varför han skulle vicka på fötterna när han hade ont i huvudet, men gjorde i alla fall som Micke bad.
”Jättefint. Har du ont i ryggen?”
”Nää. Jag har ont i huvudet.”
Micke vred varligt på Joels huvud. ”Nu kommer det göra lite ont”, sa han.
Han undersökte såret på sidan av Joels huvud.
Micke tittade upp på Laura. ”Han verkar ha slagit i huvudet på något vasst när han ramlade, men såret är varken stort eller djupt. Sår i huvudet blöder mycket så det ser allt mer dramatiskt ut än det är.”
Joel insåg plötsligt att han låg i en liten pöl med blod.
”Kommer du ihåg vad som hände?” frågade Micke.
”Elden. Den var Grims eld”, svarade Joel.
De vuxna tittade oförstående på varandra.
