Kapitel 21
”Joel?! Men kom nu!” Laura stod otåligt och väntade på att få låsa dörren.
Joel vacklade trött ut medan Marcus, Simon och Sanna höll på att packa in sig i bilen.
”Men vart ska vi?” frågade Joel ännu en gång.
”Det är en överraskning har jag ju sagt”, sa Laura med ett förnurligt skratt.
Joel undrade vad överraskningen kunde vara. Äventyrsbad vore kul, men han hade inte sett att Sanna hade tagit med sig några badkläder. Han hade en vag känsla av att han inte skulle gilla överraskningen. Det var inte första gången.
De körde mot Visby och parkerade på en parkering utanför muren. Joel tröttnade aldrig på att se den krenelerade muren och drömma om forntida riddare som dundrade in under samma valvbågar som han promenerade under. De fortsatte en kullerstensgata ner mot havet.
En ström av folk var på väg in i det stora residenset. Familjen och Sanna följde dem in.
Den stora vackra salen på bottenvåningen var fylld med folk som småpratade förväntansfullt med varandra. Joel såg att de flesta med jämna mellanrum slängde blickar på en stor kub övertäckt med tyg som tronade mitt i salen. Joel tittade på den.
”Är det här överraskningen?” frågade han lite besviket och lät alla tankar på bad, glass och utflykter försvinna ur tankarna.
”Ja, vänta så får du se. Det här blir jättespännande”, sa Laura.
Marcus gav henne en av sina mycket skeptiska blickar och för en gångs skull höll Joel med. Plötsligt tyckte han lite synd om Marcus. Han själv hade åtminstone hittat Sanna men Marcus var ensam med Laura och Simon hela dagarna och det kunde inte vara så kul.
Hans nyvunna tycka-synd-om fladdrade bort när en kortklippt blek kvinna i korrekta men rätt fula kläder och röda, poppiga glasögonbågar äntrade talarstolen i ena änden av salen. Församlingen tystnade.
”Mina damer och herrar, det är med stor glädje jag som landshövding kan presentera ett projekt som jag tror kommer att betyda mycket för Gotland och vår framtid”, började kvinnan.
Hennes röst lät så där som man brukar höra på nyheterna och Joel gissade att hon var politiker. Det blixtrade när flera fotografer nedanför podiet tog bilder. Landshövdingen log och försökte se bra ut på kort innan hon hämtade andan och fortsatte:
”Jag har den äran att presentera mannen bakom projektet, Grim Galder.”
Joel blev alldeles stel och han hörde Sannas häftiga inandning när Grim klev upp på podiet och gick fram till talarstolen. Flera blixtar fyrades av. Grim såg ut som en filmstjärna bredvid den bleka politikern.
”Tack. Som ni alla vet kommer besökare till vår ö under några korta sommarmånader. Det ska jag ändra på. Gotland ska bli ett centrum för internationella konferenser”, sa han med ett filmstjärneleende.
En diabild lyste upp duken bakom Grim med en bedövande vacker vy. Sanna grep hårt tag i Joels arm.
”Storråir. Han tänker bygga vid Storråir”, flämtade hon. ”Över Tirfing.”
”Gotland kan redan idag erbjuda förstklassiga natur- och kulturupplevelser, men har hittills saknat anläggningar för en kräsen internationell publik”, fortsatte Grim lika lent som den bäste bilförsäljare.
Han nickade mot två vakter i mitten av rummet. De drog av täckelsen från kuben i mitten av salen samtidigt som en ny bild, en arkitektritning av ett megahotellkomplex med swimmingpools och tennisbanor, visades på duken bakom Grim.
Joel och Sanna stirrade på modellen. Storråirs gravhög var placerad mitt i hotellobbyn.
En rundnätt man klättrade ovigt upp på podiet och ställde sig i talarstolen. Han lutade sig fram mot mikrofonen och såg ut att nästan tippa över framåt. För en sekund fick Joel en hastig syn av när den bolliknande mannen med sina taniga ben fick med sig talarstolen och föll oåterkalleligt framåt och krossade de första raderna med besökare. Han drog lite på munnen.
”Som ordföranden i Gotländska företagarföreningen kan jag inte med ord uttrycka hur mycket det här projektet kommer att innebära för affärslivet här på ön”, deklarerade bollmannen med självbelåten min.
Lena klev stridslystet fram mot talarstolen. ”Det här är vandalism av kulturminnesmärken. Ni planerar att bygga ett hotell över öns viktigaste järnåldersgrav. Det kan inte vara…”
Grim nitade fast henne med sina intensiva ögon. För ett ögonblick lyste de till som av blå eld. Lena tystnade, förvirrad, som i trans.
”Jag försäkrar att vi har alla vederbörliga tillstånd”, sa han långsamt och eftertryckligt.
Från andra sidan av salen hördes ett torrt harklade. Joel tittade dit och såg en lång, smal man med ett spetsigt, lite torrt ansikte.
”Det är flera utrotningshotade fågelarter som häckar i området. Att bygga där…” började mannen gällt.
Grims blick förflyttades till den smale mannen och han, precis som Lena, tystnade.
”Men…ja…det finns ju andra områden på ön som de kan häcka på”, fortsatte han förvirrat.
Grim log kallt mot honom och såg sig sedan aggressivt runt rummet, redo att ta död på fler protester. Hans ögon föll på Joel, och de smalnade till springor, för att för en sekund flamma av blå eld. Sanna ryckte tag i Joel och de drog sig bakåt i lokalen.
Grim viskade något i örat på en fårad man med vessleliknande utseende som stod precis nedanför podiet.
”Är det inte ett fantastiskt hotell? Titta på hur arkitekturen tillvaratar de gotländska traditionerna”, sprudlade Laura och såg entusiastiskt på familjen.
Hon väntade inte på svar utan banade sig fram till kretsen runt Grim medan Joel och Sanna snabbt pilade mellan de vuxna mot utgången.
”Han tänker bygga ett hotell över en hög full med troll”, utbrast Sanna lågt så fort de kommit ut ur residenset och bort från nyfikna öron.
”Han måste vara fullständigt galen”, höll Joel med.
Sanna nickade. ”Fattar du vad som händer med ett helt hotell fullt av hotellgäster när det blir fullmåne? Trollen kommer ju att ta dem! Grim måste stoppas!”
”Vi borde prata med min mamma, eller med landshövdingen”, sa Joel.
Sanna tittade på honom. ”Men Joel, märkte du inte vad som hände med Lena, och med den där gubben som pratade om fåglar. De bara slutade. Grim är trollkarl. Han kan få dem till vad som helst.”
Joel var tyst ett ögonblick. ”Men, din farmor då?”
Sanna suckade. ”Min farmor kan nog hjälpa oss, men hon är gammal.” Hon såg direkt på Joel. ”Det är du och jag, Joel. Det är vi som är de utvalda. Du hörde vad Bysen sa.”
”Menar du att… att vi är de enda som kan stoppa honom?” stammade Joel.
”Ibland är du lite trög, vet du det?” sa Sanna med ett snabbt leende innan hon blev allvarlig igen. ”Vi måste få tag på ringen och svärdet.”
Joel tittade sig runt. ”Fornsalen ligger väl ditåt?” sa han och nickade mot mynningen av en kullerstensgata.
De satte målmedvetet fart mot museet. Ingen av dem kom på tanken att slänga en blick över axeln. Då hade de upptäckt att den vesslelike mannen Grim hade talat med tidigare, skickligt förföljde dem med den strosande gången hos en sommarturist.
