Kapitel 25

Den påföljande dagen smet Joel bort från huset innan någon annan i familjen hann se honom. Efter en bulle och ett glas mjölk som Thyra tvingat på honom, rusade han och Sanna ut till russen för att sätta igång del två av planen de kokat ihop.

De galopperade snabbt på traktorvägen mot Bysens borg och Joel njöt av att känna Alvs muskler arbeta under hans ben. Han låg nära Alvs hals för att undvika att låga grenar snärtade honom i ansiktet eller svepte honom av hästryggen.

”Hon är här!” ropade Sanna som galopperade framför honom.

De dundrade ut på heden mot Lenas ensamma figur. Hon gick med sin metalldetektor mot en rad med vita markeringspinnar men stannade upp och vinkade när hon hörde russen.

Sanna och Joel saktade ner och gjorde halt bredvid Lena.

”Hej”, sa Lena glatt. ”Ni anar inte hur lyckliga ni är. Jag fick cykla i er ålder.”

De skrattade tillsammans och Lena gav Lärka en klapp.

”Jag har hittat en person som vet allt om borgen här”, berättade Sanna.

”Vad spännande”, utropade Lena entusiastiskt. ”När kan jag få en intervju?”

”Var här vid midnatt”, sa Sanna.

”Midnatt?” undrade Lena och höjde frågande på ögonbrynet.

Sanna ryckte på axlarna. ”Han ville ha det så. Kommer du eller inte?”

”Det är klart jag kommer”, sa Lena. ”Du, förresten. Vad var det du ville berätta för mig igår – om det där byggnadsprojektet?”

Sanna log spjuveraktigt och vände Lärka. ”Vi ses vid midnatt!”

Joel vinkade åt Lena och följde efter Sanna när hon satte fart igen över heden. Hon galopperade in på en bred steg som ledde djupt in i skogen. Så småningom kom de ut på en korsande grusväg. Sanna saknade ner till trav och Joel red upp bredvid henne. I god fart travade de grusvägen framåt tills de såg en bil stå parkerad.

De saktade ner till skritt när de närmade sig bilen. En man stod bredvid den öppna dörren till förarsätet och vred och vände på en karta. Han tittade lättad upp när han hörde hovslagen. Sanna gjorde halt bredvid honom medan Joel stannade vid hennes sida.

”Hej, kan jag hjälpa dig med något?” frågade hon.

”Jo, jag skulle bort till Vissne ängar, men jag verkar ha kört fel”, sa han och pekade på kartan.

Sanna lutade sig ner för att titta närmare.

”Åh, men då skulle du ha kört in två avtagsvägar tidigare…” började hon säga.

Vind gav plötsligt skall. Mannen grep tag i Sannas tröja och försökte slita ner henne från Lärka, men russet dansade upphetsat åt sidan.

Samtidigt brakade Stein ut ur buskarna och försökte slita ner Joel från Alv. Vind kastade sig över Stein som en projektil och slöt käftarna runt hans arm. Stein vrålade av smärta och släppte Joels arm.

”Joel!” skrek Sanna och satte hälarna i Lärkas sidor.

De båda russen kastade sig framåt som sprinters och galopperade så att gruset sprutade om hovarna. Mannen hoppade in i sin bil och tog upp förföljandet, medan Stein sprang in i skogen. Ögonblicket senare hördes en kraftfull motorcykel starta.

Stein sköt ut ur buskaget och sladdade på gruset. Han gasade och tog upp jakten. Motocrossmotorcykeln var stor och kraftfull. Den var snart i kapp bilen och körde om på den gräsklädda kanten.

Sanna såg sig om vid ljudet av den vrålande MC-motorn och hennes ögon vidgade.

”Skogen! Häng på!” ropade hon.

Hon svängde Lärka skarpt åt vänster. Lärka tog ett jätteskutt över diket och försvann in bland träden. Joel hann just gripa tag i Alvs man när han hoppade efter sin mamma.

Stein gasade ännu mer och hoppade med motorcykeln över diket, medan mannen i bilen tvingades tvärnita. Han glodde ilsket efter dem.

Sanna och Joel låg platta över russens halsar. Grenar svepte över deras huvuden och stammar skrapade deras knän. Sanna drog upp farten så mycket det gick för att komma undan den ilsket knattrande motorn, och Alv hängde med. Trots att russen galopperade så mycket de kunde i den snåriga terrängen tog Stein in på dem meter för meter.

Sanna ledde dem in i ännu tätare skog och russen undvek smidigt trädstammar och rötter. Stein tvingades till slut sakta ner något för att inte åka omkull eller fastna.

Lärka och Alv började flåsa och tyglarna gned svetten till ett vitt skum på deras halsar. Joel följde Sanna och Lärka och hann just hålla in Alv lite innan han tog ett språng ut på en äng. Strax där efter seglade Stein ut i ett jättehopp ett par meter längre bort. Motorn vrålade när bakdäcket spann i luften. Joel såg sig panikslaget om.

På andra sidan ängen tornade en backe upp sig helt täckt av stenbumlingar med små träd och buskar emellan. Sanna och Lärka brakade utan att tveka rakt upp för den. Lärka kämpade frenetiskt för att ta sig runt och över stenarna med Alv och Joel efter sig.

Stein hade inget val än att sakta ner. Han fick ta snirkliga omvägar för att få motorcykeln runt och mellan stenarna.

Löddrig och flåsande hävde sig Lärka upp på klinten med Sanna på ryggen och ögonblicket efter var Alv och Joel uppe med ett språng. Hästarna behövde inte mer än ett litet skänkeltryck för att åter sätta av i galopp. De sprängde längs den höga, platta klinten. Ljudet av vågorna bröt mot klipporna nedanför dränkte nästan ljuden av flåsande hästar och motorcykeln som förföljde dem.

”Här!” skrek Sanna och svängde rakt in i den glesa skogen igen följd av Joel.

Joel hängde efter, men han förstod inte hur det skulle hjälpa dem. Marken var nästan lika platt som uppe på klinten och träden var alldeles för små och glesa för att dölja dem. Och Sanna saktade ner! Alv höll på att springa in i rumpan på Lärka men väjde och saktade ner han också.
Plötsligt tog marken slut. Sanna red längs kanten på stupen och försvann bakom ett stort flyttblock. Joel följde efter. Alv trippade fint nedför på det förrädiska underlaget av rullande grus på sten.

Lärka försvann nedåt och Alv följde efter på den smala branta stigen som mest liknade något för en stenget. Ovanför hörde han motorcykeln närma sig. Det kändes som det tog oändlig tid medan russen försiktigt klev nedför den smala stigen.

Motorljudet övergick till ett skri av bromsar och det skärande ljudet av metall mot sten.

Joel tittade upp och såg motorcykeln komma flygande ut från stupet. Med bultande hjärta följde han den när den föll de femton metrarna ner till marken. Den landade med en rätt snopen duns, och inte alls med den maffiga explosion som han hade förväntat sig. Men livet var ju inte som på film.

”Ungjävlar!” skrek en röst ovanför dem.

Både Joel och Sanna tittade upp. Stein stod där med högröd färg i sitt vesslelika ansikte och var täckt av tallbar och sand. De tittade på varandra och brast ut i skratt.

En kvart senare travade russen in på gårdsplanen framför en ensligt belägen sommarstuga halvt täckt av blommande röda klätterrosor. Gräset vajade högt och stugan såg öde ut. Sanna hoppade av Lärka.

”Vi måste gömma dig i natt. Den där gubben på motorcykel såg jag hos landshövdingen”, sa hon.

”Och utanför Fornsalen”, lade Joel till.

De tittade på varandra.

”Grim”, sa de med en mun.

”Jag undrar hur länge han har hängt efter oss”, funderade Joel.

”Vi får börja bli lite försiktigare”, sa Sanna. ”Kolla runt lite mer.”

Han nickade instämmande medan Sanna gick fram till förstubron. Hon lade sig på knä och trevade efter något under förstubron. Hon reste sig upp med en rostig konservburk i handen och tog upp en nyckel.

”Pappa ser efter stugan åt en fastlänning. De kommer inte hit förrän i augusti så du kan bo här ett bra tag”, sa hon medan hon gick fram och öppnade dörren.

Det lilla köket låg mitt framför dörren som en smal korridor. Sanna gick fram och tittade i skåpen.

”Det finns spagetti och ketchup. Kan du laga det själv?”
”Inga problem”, svarade Joel.

”Vatten hämtar du ute vid pumpen.” Hon gick några steg och pekade ut genom dörren mot en grönrostig handpump i det höga gräset. ”Pumpa tills vattnet rinner klart. Det är nog rätt mycket rost i rören.”

Joel nickade lydigt.

”Jag kommer vid midnatt”, fortsatte hon och gick mot ytterdörren.

”Okej.”

De såg på varandra ett ögonblick. Plötsligt böjde sig Sanna fram och pussade honom på kinden.

”Vi ses snart”, sa hon och sprang bort till Lärka.

Joel log och rörde sin kind med handen.

* * *

Sanna och Lärka travade vägvinnande i gräset bredvid landsvägen. I handen hade hon Alvs tyglar och han travade lydigt bredvid Lärka. Lite längre fram såg Sanna en bil stå parkerad. En man och en kvinna i medelåldern stod bredvid den och höll på att slå ner något i marken.

När hon kom närmare såg hon en handskriven skylt där det stod “Bevara Storråir!”

”Hälsa farmor!” ropade kvinnan.

Sanna vinkade glatt mot dem.

Fem minuter senare kom farmor Thyra utrusande på gårdsplan när hon såg Sanna komma med en ryttarlös Alv bredvid sig.

”Vad har hänt med sorken?” ropade hon oroligt.

Sanna stannade några meter från sin farmor där ett stort stenkar stod fyllt med vatten. Hästarna började girigt dricka.

”Jag har gömt honom i Larssons stuga”, sa hon och berättade om eftermiddagens händelser.

”Jag tycker inte om det här”, sa Thyra när Sanna hade berättat klart. ”Börja ge sig på barn!”

Sanna började bli orolig. Hennes farmor var hennes mesta favoritperson i hela världen, men om hon fick för sig att det var för farligt för Sanna att fortsätta skulle Sanna inte ha en chans att motsätta sig det.

”Grim måste stoppas, det är helt klart!” konstaterade Thyra. ”När ska du träffa Bysen nästa gång?”

Sanna kände en våg av värme och lättnad skölja genom kroppen. Hon skrattade.

”Vid midnatt.”

”Nå, då får vi hitta på ett bra skäl till att Joel inte kommer hem ikväll.”

Thyra gick fram till telefonen och slog ett nummer. Hon blinkade pillemariskt till Sanna.

”Hej, det här är Thyra Takstain. Jag tänkte bara höra om det går bra att Joel äter middag och sedan sover över här? Jag är så glad att Sanna har fått en lekkamrat.”

Sanna gjorde fula grimaser åt Thyras ordval, men hennes farmor bara flinade konspiratoriskt. Hon lyssnade till vad rösten i andra änden telefonlinjen sa.

”Tack. God kväll då.”

Hon lade på och log konspiratoriskt mot Sanna. ”Nu tycker jag att du ska se till russen och sedan äta och vila lite så att ni allihop orkar i natt.”

Sanna gav sin farmor en lång kram.

* * *

Joel gick på helspänn genom det höga gräset mot pumpen. Även om han visste att de lämnat den där vessleliknande mannen svärande och strandad vid ett stup, så vågade han i alla fall inte slappna av. Tänk om den där storbysen spårade upp honom istället? Eller trollen?

Han skyndade sig mot pumpen med hinken dinglande i handen. Han ställde ner den när han nådde fram och började pumpa handtaget upp och ner. Det var trögt. Först hände ingenting. Sedan kom en liten rännil av brunt vatten ackompanjerat av ett högljutt gnisslande.

Han stelnade och slutade pumpa för att oroligt lyssna. Det enda som hördes var vattnet som porlade ur pumpen. Han undrade om hela storskogen visste att han var här nu. Men, skadan var redan skedd så nu gällde det bara att vara snabb.
Han återupptog pumpandet och pumpade så att brunt vatten sprutade ur det böjda röret. Gnisslet minskade faktiskt och efter någon minut klarnade vatten och blev helt klart.
Joel fyllde sin hink och småsprang sedan tillbaka genom det höga gräset med vatten skvättande och rinnande längs smalbenen.

Väl inne i stugan låste han dörren. Han tittade sig runt omkring efter något att använda som vapen. Hans ögon landade på den öppna spisen där det hängde en järnpinne med en klump i ena änden och en krok mitt på. Joel tog ner den och upptäckte att kroken gick att flytta på längs en skala på järnpinnen. Han kom plötsligt ihåg att hans mormor hade en likadan. ’Bessman’ hette det och användes förr i tiden för att väga fisk. Nu för tiden dög det utmärkt till att klubba bysar, troll och otäcka gubbar med.

Han ställde det vid dörren och hällde upp vatten i en kastrull och började laga spagetti. Han hade faktiskt aldrig gjort det förut, men läste noga på paketet. Efter en kvart hade han lyckats koka spagettin utan missöden och den smakade precis som den skulle.

Han önskade att det funnits en TV för så snart spagettin var slut, ungefär en minut efter att den var klar, så hade han inget att göra. Istället satt han och lyssnade efter varenda knäpp som huset gjorde.

Det hade varit så lätt att säga att han var okej med att bli lämnad ensam i stugan, men sanningen var att det var lite läskigt. Nej, mycket läskigt.

Han tittade ut och det höll på att mörkna. Han undrade vilka väsen som rörde sig därute i mörkret. Illvilliga bysar, vansinniga troll och onda svartkonstnärer. Samt kanske en och annan igelkott.