Kapitel 26

Marcus sov djupt när en mycket liten hand skakade honom. Han vaknade till och tittade upp – och drog sedan in andan för ett helt spontant skrik. Gudbjörn lade sin lilla hand över hans mun.

”Sanna väntar bakom hallonhäcken. Skynda, men tyst.” Han hoppade ner från sängen och sprang in i garderoben.

Marcus stirrade efter honom. Han hoppade upp ur sängen och gick fram till garderoben. Den var tom så när på kläder. Han skakade på huvudet och började snabbt klä på sig.

Månen stod full på natthimlen när Marcus smög över grusgången, korsade gräsmattan och rundade hallonhäcken på baksidan av huset. Sanna stod i skuggorna med tre hästar. Förutom Lärka och Alv, stod en stor och stadig fjording bredvid dem. Alv ryckte till och backade lite när Marcus närmade sig.

”Vad var det där? Det här är inte klokt. Vad är det som händer egentligen? Igår var det några svarta… och nu…” väste Marcus lågt och gestikulerade vilt mot huset.

”Va? Åh, det där var Gudbjörn”, svarade Sanna och fnissade.

”Gudbjörn?”

”Han bor under ert hus.”

”Va?” Marcus stirrade mållös på henne.

”Skynda på, upp på Gulding här”, kommenderade hon.

”Men…?” började Marcus villrådigt.

”Kom igen. Vi har inte hela natten på oss”, manade Sanna lågt.

Förvirrad, hävde han sig motvilligt och nervöst upp på fjordingen.

”Ta ett ordentligt tag i manen”, instruerade Sanna samtidigt som Gulding gav henne en lidande blick.

Hon hoppade snabbt upp på Lärka med Guldings grimskaft i handen. Hon satte av i hastig skritt med Marcus och Gulding bredvid sig. Alv, som gick lös, följde snällt efter sin mamma och matte.

* * *

När mörkret lade sig vid tiotiden hade Joel funderat på om han skulle tända en lampa. Det kändes läskigt att vara ensam i den mörka stugan i den dunkla, ruvande skogen. Men sen kom han på att en lampa skulle signalera hans närvaro som en fyrbåk.

Med bessmanet i knät satte han sig i sängen så långt från fönstren och dörren han kunde komma. Först reagerade han med hjärtklappning och kallsvett på varenda litet ljud, men efter en stund, i takt med att mörkret föll allt djupare så började han kunna urskilja ljuden.

Det lilla ljudet av hastiga små fötter i köket var alldeles tydligt en mus. Det torra, frasiga släpande ljudet från taket var förmodligen en fladdermus. Ett plötsligt lågt fräsande utanför fönstret var det typiska lätet från en ilsken igelkott. Det knarrande ljudet som hördes ibland var nog en gren som gned emot något när det blåste lite.

Långt, långt borta hördes en biltuta vid ett tillfälle. Det var det enda tecknet på människor han hörde.

Han var inte säker på om han somnat till eller inte, men plötsligt såg han ett litet irrande ljus framför sig. Han spärrade upp ögonen för att försöka urskilja vad det var, men det fick bara ögonen att börja tåras. Han grep så hårt om bessmanet att knogarna vitnade.

”Hälsningar, Joel av Stavars”, sa en liten röst och ljuset stannade framför honom på golvet.

Han kunde plötsligt utskilja en av di sma under jordi.
”Vi sågs på bröllopet härom natten”, fortsatte den lille mannen som Joel nu såg var rätt ung.

”Ah”, svarade Joel mest för att ha något att säga.
”Jag bringar dig plägnad”, sa mannen och satte ner de två stora korgarna som hängde från en lång pinne han hade över ena axeln.

Korgarna var inte större än Joels hand, men han kunde räkna ut vad som var i dem från den intensiva doften av smultron.
”Mitt namn är Emund”, sa den lille mannen.

”Ah, Joel”, presenterade sig Joel lite fåraktigt, ”fast det visste du ju redan.”

”Jag kommer att vänta med dig här”, klargjorde Emund.
Han tog av locken på korgarna och sköt den närmare Joel.

”Låt sig smaka, Joel av Stavars”, bjöd han.

Joel stack försiktigt ner fingrarna och tog några smultron. De smakade himmelskt.

”Jag vill inte verka otacksam eller så, men varför kom du för att vänta med mig?”

”Det är mycket oknytt ute i natten”, svarade Emund kryptiskt, sedan log han. ”Också är det ju så tråkigt att vara själv. Spelar du poker?”

”Eh…ja, lite”, stammade han tveksamt.

”Bra.”

Korten i kortleken var så små att Joel knappt lyckades hålla dem i handen, än mindre läsa vad som stod på dem i skumrasket. Emund flyttade sin oljelampa närmare Joel och det räckte för att han åtminstone skulle kunna urskilja färgen och symbolerna.

De började spela och Joel blev helt uppslukad av den jämna matchen.

Hans kompis Amirs äldre brorsa hade lärt dem spela poker i höstas och sedan hade de hållit på hela vintern, så Joel hade blivit rätt bra.

Ett bankade på ytterdörren väckte dem båda ur koncentrationen.

”Joel! Det är jag. Är du där?!” hördes Sannas röst.
”Kommer!” Joel hoppade upp och sprang för att öppna dörren.
”Är du okej?” frågade Sanna och såg på honom.

Joel nickade. ”Jag har spelat av Emund sju gulddaler.” Han log stolt.

”Emund?” sa Sanna frågande.

”Till er tjänst, sköna Sanna av Takstain”, sa en liten röst och Emund klev fram i strimman av månljus från dörren. Han gjorde en sirlig bugning.

Sanna fnissade och skakade på huvudet. ”Här har jag oroat mig över att du skulle tycka det var läskigt att vara ensam i ett mörkt hus – och så har du suttit och spelat poker!” Hon log mot dem. ”Vi måste sätta fart nu.”

Joel nickade och satte sig på huk.

”Tack för sällskapet”, sa han till Emund.

Den lille mannen bugade igen. ”Nöjet var helt på min sida, Joel av Stavars.” Han höll fram handen där sju små guldmynt låg. Han tippade ner dem i Joels hand och de blev som av ett trollslag fem gånger så stora.

Joel stirrade på dem och flinade sedan. ”Kom förbi när som helst, så kan vi spela igen.”

Han gick ut och stannade när han såg Marcus uppflugen på fjordingen.

”Hur känns det?” ropade han till Marcus med ett flin.

”Det finns skäl till varför folk åker bil nu för tiden”, svarade Marcus med en grimas.

”Var fick du den där ifrån?” frågande Joel Sanna och nickade mot fjordingen.

”Min kusin.” Sanna log och hoppade upp på Lärka.

Joel fångade in Alv och svingade sig upp på hans mjuka rygg. Med Sanna i täten satte de kurs mot Bysens borg genom den mörka skogen. Marcus såg lite blek ut och hade Guldings borstiga man i ett stadigt grepp.

De skrittade genom skogen och Joel var på helspänn. Månen var trekvartsfull men syntes knappt bakom de tunga molnen som skyndade över himlen. Skogen levde mer än vanligt kring dem. Det knirrade, knarrade, suckade, mumlade och fräste. Skuggor kom och gick. Ögon lyste i mörkret.

Plötsligt badade de i vitt ljus. Lika snabbt vad det borta. Och sedan kom smällen. Den fick marken att skaka. Lärka och Alv började dansa nervöst, medan Gulding knappt höjde på huvudet. En konstig bränd lukt spred sig. Åskan började dåna över deras huvuden.

”Det kommer börja regna snart”, skrek Sanna.

Sekunden efter började tunga droppar falla. Vägen verkade så mycket längre än i det varma solljuset. Blixtarna fick blodet att frysa i Joel ådror eftersom de varje gång skapade otäcka skuggor som påminde om Grim och hans knekt.
Vattnet rann över dem som en dusch och Joel började till och med få svårt att se. Hans axlar och rygg ömmade av de hårda dropparna som hamrade ner utan pardon. Just som han skulle ta och skrika till Sanna att de skulle vända om, flammade ytterligare en blixt på himlen och han såg heden framför dem.

De lämnade hästarna vid kanten av heden i skydd under några träd. Ihopkrupna sprang de över heden till Bysens borg och kastade sig in i den lilla gången som fortfarande hade tak. De torkade vattnet ur ögonen och försökte vrida ut hår och kläder.
Det dröjde inte länge innan de såg det irrande ljuset av en ficklampa närma sig. En blixt avslöjade tydligt att det var Lena iklädd en illgul regnjacka med uppslagen kapuschong.

”Lena, vi är här”, skrek Joel för att försöka överrösta åskan.

Hon smet snabbt in i gången och drog av kapuschongen.

”Vilket jäkla väder!” Hon tittade skarpt på Marcus. ”Är det du som tvingar upp mig mitt i natten och ut i det här?”

Joel och Sanna fnissade åt Marcus förvirrade uttryck.

”Nej, det är inte han. Kom”, sa Sanna.

Hon ledde dem några steg bort där det fanns en nergång till en källare som låg under den gräsklädda platån. De gick ner den lilla stentrappan. Källaren var torr och doftade jord. Halm låg spridd på marken och Sanna satte sig bekvämt ner med ryggen mot väggen. De andra följde hennes exempel men Marcus och Lena såg lite tveksamma ut.

Plötsligt flammade en liten eld upp framför dem som tänd av en osynlig hand. Marcus och Lena flämtade till. Bysen materialiserade sig framför dem; liten och grå med långa, spetsiga ludna öron och gröna ögon.

”Vad…?” viskade Lena.

”…är det där?” andades Marcus. ”En tomte?”

Bysen slöt ögonen som för att be till högre makter. Han drog ett djupt andetag.

”Det där är en byse. Tjelvar av Stavars till er tjänst”, sa han torrt. Han svepte av sig mössan och gjorde en sirlig bugning. ”Och det här är min borg.”

Lena och Marcus stirrade på honom med öppna munnar.

”Nu, tiden är kort. Ni vill ha något av mig och vi…” han pekade på sig själv, Sanna och Joel, ”…vill ha hjälp av er med något annat.” Han vände sig mot Lena, ”Hemligheterna ska avslöjas…” och sedan mot Marcus, ”…när äventyret har börjat.”

”Va?” sa Marcus.

Han sade det så förbluffat att de andra började skratta.
Bysen drog också på munnen. ”Vad jag med min vältalighet försökte säga var det här…” Han pratade i fem minuter, och han var en god berättare. Alla ögon var fastnaglade på honom. Ansiktsuttrycken hos Lena och Marcus skiftade från misstrogenhet över till förundran och slutligen till beslutsamhet.

”Det här är inte klokt”, sa Marcus, ”men det är för bra för att missa.”

Han tittade på Lena som långsamt skakade på huvudet.
”Allt förnuft säger att jag borde säga nej”, sa hon med en liten suck, ”men å andra sidan säger mitt förnuft att det inte borde finnas bysar heller, och du sitter ju här.” Hon tittade på Bysen som flinade.

”Bra”, sa Joel och hoppade upp. ”Då åker vi.”

Det hade slutat regna, men gräset var fortfarande blött. I månljuset gick de bort till trädet där hästarna stod bundna. Sanna tog dem tränsen.

”Hem. Gå hem”, sa hon till Lärka samtidigt som hon pekade med hela armen.

Lärka betraktade henne för ett ögonblick och vände sedan snabbt. Hon galopperade iväg över den mörka heden följd av Alv och Gulding.

Människorna och bysen packade in sig i Lenas röda lilla bil och Lena satte kurs mot Visby. Bysen fick sitta med en filt runt axlarna för att snabbt kunna gömma sig i fall någon kom för nära. Han spanade förtjust ut på det mörka landskapet som rusade förbi där enstaka ljus som lyste som små stjärnor i natten.

Plötsligt lystes den mörka vägen upp av blåljus på håll. Lena saktade in och de såg en polisspärr.

”Vänd, vänd”, ropade Bysen.

”Varför det? Det är ju polisen”, sa Lena.

”Det är Grims män”, väste Bysen.

Polisbilen stod halvvägs över vägen och några koner med blinkande ljus smalnade av vägen ytterligare. En polis i reflexväst stod och tittade på den annalkande bilen. Vid polisbilen, också i polisuniform, stod en man med välbekant ansikte.

”Det är han!” utbrast Sanna.

”MC-mannen!” fyllde Joel i.

Lena behövde inte fler uppmaningar. Hon gjorde en U-sväng i sista minuten och klippte en av ljuskonerna. Det dunkade till under bilen.

Joel såg hur Stein svor och hoppade in i bilen. Med blinkande blåljus tog han upp jakten och lämnade sin kollega stående vid vägkanten.

”Varför gick jag med på det här?” frågade Lena stressat, medan hon ständigt kollade i backspegeln.

”Därför att du aldrig skulle få vara med om en biljakt annars”, svarade Joel med ett fniss.

”Tänk om vi blir fast”, sa Marcus. ”Jag åker in så det visslar om det.”

”Anklagade för vaddå?” frågade Sanna. ”För att ha gjort en U-sväng?” Hon lät förbannad men spanade uppmärksamt framåt. ”Här, sväng”, instruerade hon Lena.

I hög fart kastade Lena in bilen på en grusväg. Gruset sprutade om däcken när Lenas röda lilla bil skenade fram på småvägarna förföljd av Stein i polisbilen. De hade knappt sett ett enda hus. Bara gles skog och några träsk.

Plötsligt tog vägen slut.

”Ut, följ mig”, ropade Bysen.

De kastade sig alla ut ur bilen och sprang in i skogen. Bysen rusade fram med en förvånansvärd fart för att ha så korta ben. Han sprang rakt emot en bergvägg täckt av ett stort taggigt björnbärssnår. I sista minuten stannade han och drog undan grenarna. En mörk, vid öppning syntes.

”In här”, manade han lågt.

De slängde sig in och just som Bysen hade släppt ner grenarna sprang Stein förbi. Joel och Bysen, som var längst fram, kikade mellan grönskan ut i den månbelysta skogen. Bysen lade huvudet på sned och lyssnade noga. Han vände sig till de andra.

”Nu, så tyst ni kan. Följ mig”.

Han satte av i helt motsatt riktning än den polischef Stein hade tagit. Joel kunde inte hålla reda på vägen när Bysen snabbt pilade mellan träd, buskar och stenar. Ibland verkade det som han gick i en cirkel och ibland som han vände tillbaka i sina egna fotspår, men plötsligt stod de utanför grottan där de hade fått kronan.

Sanna stannade utanför grottingången och såg på Bysen.

”Nu igen?”

Bysen nickade och tog henne i handen. ”Det är det enda sättet.”

Hon bet ihop och nickade, vit i ansiktet. Bysen slank igenom den smala klippsprickan och drog Sanna efter sig. Marcus såg tveksamt på sprickan och sen på Joel.

”Tror du verkligen att jag kommer igenom?”

Joel nickade. ”Det blir lite större innanför.”

Lena tryckte sig igenom och sedan gjorde Marcus det samma. Det var på håret att han fastnade men han kom igenom med ett ljudligt riiitch när hans t-shirt gick sönder över bröstet.

Joel slank in efter Marcus och när Bysen såg att alla hade kommit igenom höll han upp handen. En liten eld började plötsligt brinna i hans handflata. Han ledde vägen längs de vindlande grottgångarna med Sanna i ett tryggt, fast grepp.
De första minutrarna var inte så farliga, men sedan började det bli trångt.

”Det här är lite läskigt”, viskade Lena när hon trängde sig igenom en trång passage. ”Jag kan inte låta bli att tänka på alla ton av berg ovanför oss.”

”Tänk på du, med sluta prata. Sanna är livrädd som det är”, väste Joel tillbaka.

”Hon som verkar en sån tuff tjej.”

”Hon har klaustrofobi”, svarade Joel lågt.

”Det får jag med snart”, anmärkte Marcus när han fick tränga sig igenom en öppning som var ännu trängre än ingången.

”Jag sitter fast”, väste han med mer en lite småpanik i rösten.

Lena drog, Joel sköt på och Marcus skar tänder. Stenen skrapade hans hud blodig där han fastnade. Men han kom igenom och sedan var det plötsligt över.

De kom ut i en stor bergsal där en underjordisk flod flöt fram. En liten eka låg där. Den såg ut som ett litet vikingaskepp med en hög stäv med ett förgyllt drakhuvud på.

”Hopp i”, befallde Bysen.

Det var inte lätt att stiga i den ranka roddbåten som var byggd för betydligt mindre och betydligt färre personer. Både Lena och Joel höll på att ramla i det kalla källvattnet.

Inträngda i den överfulla ekan paddlade de fram på en underjordisk flod. Grottväggarna glänste vått i ljuset av elden i Bysens handflata. Här och var syntes små klipphyllor med öppningar som försvann in i mörkret. Det var inte utan att Joel började tro att di sma hade en egen tunnelbana, dock på vatten istället för räls.

”Hur långt är det kvar?” frågade Lena efter att hon för tredje gången precis missat att slå pannan i det låga grottaket.

”En stund till”, svarade Bysen i en av sina vanliga vaga tidsuppgivelser. ”Men vi är nära.”

Marcus såg lite betryckt ut.

”Joel?” viskade han.

”Ja?”

”Tänk om jag åker fast.”

”Klart du inte gör”, sa Joel och försökte låta lugn och säker.

”Men tänk om?”

”Då befriar jag dig”, sa Joel.

”Säkert?” frågade Marcus.

”Säkert.”