Kapitel 28

Det var en något märklig känsla att stiga på den synnerliga vanliga bussen som skulle ta dem från Visby – efter att ha tagit sig dit genom hemliga gångar och glömda tunnlar. Joel somnade ungefär en minut efter att ha satt sig i sätet.

Han vaknade fyrtio minuter senare av att Sanna armbågade honom i sidan.

”Vi ska gå av,” sa hon lågt.

Han tittade sig sömndrucket omkring. Bussen var ännu mer öde än när de gick på. Det var bara han, Sanna, Marcus och chauffören. Lena hade stannat i sin lägenhet i Visby för att det inte skulle verka misstänkt.

De klev av bussen och Joel hade ingen aning om var han befann sig. Det var en rak dammig landsväg omgiven av åkrar med några hus som skymtade bakom glesa skogsdungar.

”Var är vi?” frågade Joel.

Sanna nickade mot en dunge. ”Larssons stuga är tre kilometer åt det hållet.”

”Men ska vi inte hem?”

”Där Grim och trollen och förmodligen Gäraregaiti vet att du bor?” frågade hon med ett retsamt leende.

”Farsan och Laura lär ju undra”, påpekade Marcus.

”Det tänkte jag inte på”, svarade hon och gnagde på en fingernagel.

”Vi kanske kunde gå hem och lämna en lapp eller säga nåt och sedan gå till stugan”, föreslog Joel.

De tittade på varandra och nickade.

”Är det långt?” undrade Marcus.

”Nej”, sa Sanna och tog ledningen.

De följde henne när hon korsade landsvägen och svängde in på en traktorväg. Det visade sig att Taksteins och Strandridargården bara låg på andra sidan en tät skogsdunge. Tio minuter senare stod de bakom vinbärsbuskarna och spionerade. De hörde en radio från köket och slammer av porslin.

”Mamma är uppe. Vi måste hitta på en bra ursäkt”, väste Joel.

Marcus flinade. ”Varför då? Kom!”

Han cirklade runt huset så att de kom på baksidan där deras gemensamma sovrumsfönster fanns. Marcus sprintade över gräsmattan tätt följd av Joel och Sanna. De tryckte sig hukade in till väggen för att inte Simon skulle få syn på dem om han händelsevis tittade ut genom sovrumsfönstret.
Marcus vecklade ut sina nästan en och nittio samt en fickkniv och stack in bladet mellan fönstret och karmen. Fönstret gled upp utan protest.

”Sanna”, viskade Marcus. ”Stick hem så hämtar vi dig om en stund.”

Hon nickade och sprang tillbaka över gräsmattan och försvann in bland buskarna.

”Jag lyfter dig”, viskade Marcus.

Han tog tag runt Joels midja och Joel flög upp som han inte vägde någonting. Han tog tag i fönsterkarmen och hävde sig upp så att han fick in knäet. Därefter var det en lätt match att klättra in. Marcus var så lång att han bara kunde hoppa upp i fönsterhålet, men alldeles för lång för att smidigt vända sig som Joel. Han kanade in i rummet på mage med huvudet före. Både Marcus och Joel började småfnissa för det var så otroligt klumpigt. Plötsligt hörde de fotsteg och båda dök i säng och slet upp täckena över sig.

Trettio sekunder senare knackade det på dörren och Laura stack in huvudet.

”Frukost!” kvittrade hon.

Ingen av dem rörde en fena. Laura steg in i rummet.

”God morgon! Frukosten är serverad!” ropade hon.

Joel stönade lite för effektens skull.

”Upp och hoppa!” fortsatte Laura och gick ut igen.
Marcus svängde fötterna över sängkanten några sekunder senare.

”Borde vi inte ligga kvar som vi brukar?” väste Joel, ”och spela svårväckta?”

”Lita på mig. Jag har en idé de inte kan säga nej till”, viskade Marcus tillbaka.

Bara 24 timmar tidigare hade Joel aldrig i livet gått med på att lita på någonting Marcus tänkte, sade eller gjorde, men mycket hade hänt sedan dess.

Marcus ställde sig upp och tog av sig sin sönderrivna t-shirt. Joel betraktade hans bröst som var täckt med småsår och torkat blod efter att han klämde sig igenom de smala grottgångarna.

”Jag måste ta en dusch”, muttrade Marcus och vände sig för att gå ut till badrummet.

Joel kastade en handduk på honom.

”Svep in dig, annars kommer Simon och Laura komma fram till att du har blivit galen och självdestruktiv om de ser dig.”

Marcus tittade ner på sitt bröst och sedan upp på Joel. Han flinade.

”Det har du nog rätt i.”

Både Simon och Laura var förvånade när båda killarna tio minuter senare kom pigga och nytra ner till frukostbordet under det lummiga trädet – utan ens en andra tillsägelse.

”Idag är det vår tur att bestämma vad vi ska göra”, sa Simon när alla hade försett sig med frukost. ”Laura och jag vill åka till friluftsmuséet i Bunge.”

”Jag är ledsen, men Joel och jag är redan upptagna”, sa Marcus med en så saklig och vuxen ton att Simon tappade en stor marmeladklick i morgonkaffet.

”Vi ber också om ursäkt hur vi har betett oss. Grim Galder är en stor man, och det tog oss lite tid att se det. Därför blev vi väldigt glada när vi fick en andra chans så vi ska hjälpa till idag att städa stranden vid Storråir.”

”Men det är ju underbart!” kvittrade Laura och klappade i händerna.

”Vi följer gärna med och hjälper till”, sa Simon entusiastiskt.

Joel och Marcus såg på varandra. Joel nästan såg hjärncellerna i Marcus huvud arbeta.

”Det… det…” började Marcus.

”Det är bara för barn och ungdom”, sa Joel, ”med korvgrillning och så sover vi över till imorgon.”

”Vad spännande!” utbrast Simon.

”Ta med er ordentligt med kläder”, manade Laura.

Med frukosten i magen, gick de upp till sitt rum.

”Hjälpa Grim att städa stränder?” fnissade Joel.

Marcus ryckte på axlarna.

”Det funkade ju!” sa han med ett brett leende.

Med en ordentlig matsäck och lite kläder gick de över till Taksteins. Gulding stod redan bunden i skuggan utanför ladugården och mumsade hö. Joel ledde vägen till sommarköket där Sanna satt ihopsjunken med armarna vilade på bordet och huvudet ovanpå. Hon sov djupt men vaknade när Vind hälsade besökarna med glada skall.

”Jag är helt död”, sa hon och gnuggade sömnen ur ögonen. ”Vi sticker till Larssons stuga så kan vi sova allihop.”

* * *

Väldigt mycket senare stod Sanna i sommarstugans kök och värmde mat. Joel vaknade och tittade upp.

”God morgon”, sa hon.

Joel kastade en blick ut genom fönstret. Himlen var orangerosa av den neråtgående solen.

”Snarare godkväll”, svarade han med en gäspning.
Han kastade undan filten och klev upp, redan påklädd. Marcus kom in genom dörren med en hink vatten.

”Käk, perfekt”, sa han.

De lassade upp mat på sina tallrikar och gick ut för att sätta sig på förstubron. De högg in på maten som det var veckor sedan de senast åt.

Marcus tittade på ringen på Sannas finger och log.
”Jag fattar fortfarande inte att jag faktiskt snodde den.”

”Inte vi heller”, retades Joel.

”Vill du att jag följer dig tillbaka?” frågade Sanna.

Marcus stannade med gaffeln halvvägs till munnen och började skratta.

”Vänta nu, har jag fått det här rätt? Ni ska iväg till Storråir, och ni vill skicka hem mig till pappa och Laura?”
Joel och Sanna tittade på varandra.

”Vi kom ju bara överens om Visby och ringen”, sa Joel dröjande.

Marcus lutade sig fram och viftade med gaffeln. ”Ni ska stjäla ett svärd. Från troll. Fattar ni det – från troll! Vem är det egentligen som är bra på att stjäla saker? Va?”

* * *

Bysen verkade rätt nöjd att se Marcus i deras sällskap när de plockade upp honom vid hans borg en timme innan midnatt. De red snabbt igenom fårhage efter fårhage på de torra hedarna ovanför havet. Så småningom svängde de ut på en grusväg och red igenom ett litet pärlband av sovande byar.
Halvvägs till Storråir höll Bysen plötsligt upp handen och de gjorde halt.

”Vad är det?” frågade Joel lågt.

”Känn.”

Bysen vädrade och spetsade sina långa öron. Joel och de andra hade inga öron att spetsa, men försökte lyssna så gott det gick.

Flera mil därifrån, i ruinen av en kyrka, stod Grim i sin mörka mantel. Han stod precis i mitten av pentagrammet som var ritat i krita på stengolvet. Runt om honom stod hans insvärjda.

”Eko, Eko, Azarak”, åkallade Grim och hans församling ekade hans ord.

Grim vred sig ett kvarts varv.

”Eko, Eko, Zamilak”, sjöng hans röst ut, ekad av människorna i långa kåpor runt honom.

Han vred sig ytterligare ett kvarts varv mot ett nytt väderstreck.

”Eko, Eko, Cernunnos”, rabblade Grim med mer hetta. Han vred sig ytterligare en bit medan hans följeslagare strök under hans ord.

”Eko, Eko, Samael”, skrek han slutligen och höjde sina armar mot skyn i en häftig gest.

Pentagrammet flammade plötsligt upp med blå eld.
Från kyrkoruinen i Visby spred sig den onda magin som en osynlig kraft över hela ön.

Joel flämtade till. Det var som något hade slagit honom i magen.

”Titta!” ropade Marcus och pekade.

Flockar av fåglar förmörkade himlen för ett ögonblick, alla på flykt. Det rasslade i åkrarna runt dem när djuren satte sig i säkerhet. Hästarna trampade oroligt och slängde med huvudena. Sanna klappade Lärka och talade lugnt med henne och killarna gjorde det samma med sina hästar.

Bysen muttrade något obegriplig på gutniska och Joel tittade frågande på honom.

Han skakade på huvudet. ”Grims mässa lär ha väckt trollen. Det blir svårare än vad jag trodde”, sa han sammanbitet. ”Vi får vara försiktiga.”

Det tog dem ytterligare en halvtimme av vaksamt ridande att ta sig till Storråir. De vågade inte längre använda sig av vägarna i rädsla av att den vesslelike polisen skulle se dem.

Storråir glimmande ännu mer trolskt i mörkret än förra gången. De band hästarna vid några stadiga träd och gick hukade den sista biten, skymda av en halvt nedrasad sten gärdesgård. Från gömslet bakom några höga enar betraktade Marcus, Joel och Sanna intensivt trollens vansinnesdans. Joel kastade en blick på Bysen och betraktade honom häpen medan han, trots sommarvärmen, satte på sig ett par tjocka stickade vantar.

Ur sin ränsel plockade Bysen sedan försiktigt fram några rostiga, armslånga armeringsjärn. Noga med att själv inte komma i kontakt med järnet, delade han ut stängerna till dem.

”Ska vi slåss med pinnar?” frågade Marcus klentroget.
Han såg menande tillbaka Storråir som kokade av troll i det doldska ljuset.

”Järn är det bästa vapnet mot både bysar och troll, men vi får hoppas att kraften i kronan och ringen räcker”, svarade Bysen.

Marcus och Joel greppade sina armeringsjärn och tittade på Sanna. Hon plockade upp en skamfilad gammal plastburk och öppnade den. Där, väl inbäddad i bomull, låg di smas krona. Bysen lyfte den och satte den på hennes huvud. Hon reste på sig och tittade på dem.

Joel log och Sanna log tillbaka. Hon behövde ju inte veta att han kvävde ett fniss eftersom hon såg rätt rolig ut i slitna jeans och fläckig t-shirt under den rutiga skjortan samt med en utsökt gullkrona som krönte hennes huvud ovanpå det vilda håret.

”Ska vi?” frågade Marcus ivrigt.

”Vi ska”, sa Bysen.

Sanna gick först med gullkronan på huvudet och ringen gnistrande på fingret. Sakta närmade de sig högen som glimmade i det märkliga trolljuset. Ljudet av trummornas hypnotiska rytm blev starkare. De hörde också ljuden som trollen gav ifrån sig och håren på Joels armar reste sig.
De första trollen de mötte stannade och vek undan av ringens kraft. Som svarta skuggor slöt de sig runt gruppen. Joel såg sig nervöst om och såg att Marcus gjorde detsamma. Stanken från trollens kroppar var nästan olidlig. Sanna verkade dock helt oberörd där hon gick omvälvd av kronans gnistrande ljus.

Plötsligt, som på en ohörbar signal, kastade sig trollen över dem. Joel försvarade sig av ren reflex när två troll försökte kasta sig över honom. De tjöt vilt när hans järntenar nuddade deras kroppar och Joel såg förundrat på när de började ryka.

Uppmuntrad av resultatet viftade han ursinnigt med armeringsjärnen och såg att Marcus gjorde det samma på Sannas andra sida. Trollen vek instinktivt undan av den kombinerade kraften i ringen och kronan, men de som vågade fortsätta attackera fick sig en stöt av ett armeringsjärn.
”Hur många är dom?” ropade Marcus andfått.

De hade kommit halvvägs fram till högen men fler och fler troll välde upp ur den som svart lava.

Bysen tvärstannade plötsligt och vädrade.

”Gäraregaiti!” skrek han.

Barnen stannade upp för en sekund och tittade sig vilt omkring. De behövde inte leta länge. Marken skakade när Gäraregaiti kom stormande.

Bysen sprang för allt vad hans korta ben förmådde mot den annalkande storbysen. Han höll sitt armeringsjärn som en lans framför sig, men en mycket lång arm svepte honom lätt ur vägen. Han landade med en dov duns och låg stilla.

”Spring!” vrålande Marcus.

Han tog Joel i handen och med Sanna vid sin sida sprang de allt vad de orkade mot de väntande hästarna som vildögda trampade och slet i tyglarna för att komma loss.

Ett kraftigt ryck och Lärka var fri. Hon försvann som en blixt.

”Lärka!” skrek Sanna desperat.

Alv skriade efter henne. Gulding ryckte till och var lös.
Just som Sannas hand var på väg att slutas om Alvs tygel gick den av och han försvann i sken efter de andra.
Sanna snurrade runt och såg Gäraregaiti torna upp sig bakom Marcus. Hans enorma hand slöt sig om Joels midja och Joel rycktes upp. Med Joel under armen stormade Gäraregaiti vidare i ett tempo som Marcus omöjligt kunde matcha.
Med tårarna rinnande längs kinderna sjönk Sanna ner på marken. Marcus kom andfådd lunkande tillbaka och stannade bredvid henne.

”Så ja”, sa Marcus lite tafatt och klappade henne på axeln. ”Vi får komma på en plan och befria…”

Han såg plötsligt hur trollen började peta på Bysen och grabbade sina två armeringsjärn och sprang som en galning. Han tacklade troll så att de skvätte till höger och vänster. Försiktigt lyfte han upp Bysen och bar honom bort till Sanna.

”Är han allvarligt skadad?” frågade Sanna nervöst.

”Inte vet jag”, svarade Marcus.

Han klappade Bysen på kinderna för att försöka få en reaktion.

”Bysen! Bysen! Vakna!” ropade Sanna.

Efter en liten stund klippte hans ögon till och ha tittade upp på dem.

”Han tog Joel”, viskade Sanna.

Gröna tårar rann längs Bysens kinder.