Bysen - kapitel 3
Visby låg som ett glittrande smycke på den mörka klinten när Simon körde bilen av färjan. Han följde karavanen av bilar som svängde ut ur hamnen.
I passagerarsätet satt Laura med en vägkarta i händerna. Hon vände sig lite oroligt om för att se på Joel som halvsov i baksätet bredvid Marcus. Han hade ett bandage runt huvudet och verkade helt frånvarande och lealös.
”Jag är lite orolig för Joel”, sa hon lågt till Simon.
”Äh, han har väl bara åkt på någon magsjuka eller nåt”, svarade Simon och gasade lite extra för att bilen skulle klara den branta stigningen upp från hamnen.
Lauras blick på Joel signalerade tydligt att hon inte köpte Simons åsikt. Marcus såg lite föraktfullt på henne och återgick sedan till att surt studera omgivningarna.
”Har ni sett vad fint det är”, sa Simon. Han nickade mot dem medeltida stadskärnan och den taggiga ringmuren som nu låg nedanför dem mellan landsvägen och havet. Nära muren var en kyrkoruin upplyst av ett fladdrande sken.
”Ringmuren är från medeltiden”, fortsatte Simon, oberörd av de andras ointresse. ”Det var flera stora slag här utanför. Vi kan gå och titta på dödskallarna de grävt upp. Och ser ni kyrkoruinen? De kanske har en midnattsmässa där. Det vore väl spännande att vara med på?”
”Skitkul”, muttrade Marcus och grävde ner sig djupare i sätet.
* * *
Stämningen var dov i det fladdrande fackelljuset inne i kyrkoruinen. Församlingen i sina långa mörka kåpor var helt koncentrerad på den stora svarta hingsten som stod vid altaret. Deras ledare skred långsamt fram mot hingsten och lugnade den med ett lågt muttrande. Mannen lade svärdet mot en blodåder på hingstens hals och skar ett snitt. Blodet rann mörkt och kraftfullt ner i en gyllene pokal.
Plötsligt stelnade mannen till.
Han slängde tillbaka kapuschongen och ett kraftfullt anlete blottades under det mörka håret. Han vädrade som ett djur och ögonen blev än en gång som blå eld när han stirrade bort åt riktningen där Simons bil färdades.
Abrupt började han mässa igen.
”Cabahagi sabalyos Baryolas!” väste han. ”Lagoz atha cabyolas. Samahac atha famyolas.” Hans röst steg i volym när han åkallade sina demoner. ”Azarak, Zamilak, Cernunnos, Aradia, Cabahagi, Samael!”
”Cabahagi Samael!” ekade församlingen.
Mannen hällde hingstens blod på var och en av spetsarna i pentagrammet och drack sedan det sista själv ur den gyllene pokalen. Han kastade upp ett glittrande pulver i luften samtidigt som han lågt muttrade märkliga ord. Pentagrammet exploderade runt honom i blå, magisk eld.
Från elden spred sig kraften som en osynlig tryckvåg. Kaniner stannade upp utanför ruinen och flydde ner i sina hålor. Hundar kröp gnällande ihop under sina ägares sängar. Igelkottarna stannade upp, fräste och tog skydd i häckar och fjolårslöv. På Lojsta hed, flera mil från Visby, lyfte russen huvudena från det saftiga gräset och galopperade sedan mot havet.
Den enda som verkade lugn var den svarta korpen som med ett olycksbådande skri majestätiskt lyfte från kyrkoruinens torn och flög in över landet.
