Bysen - kapitel 6
Joel kände sig förflyttad i tiden när han klev in genom den låga dörröppningen med dess massiva trädörr. Innanför låg ett kök med grova sandstenar till golv och halvmetertjocka, vitslammade stenväggar där små fönster låg i djupa nischer. Taket av grova brädor var svart av ålder, och svartast i hörnet vid den öppna härden där en liten eld brann. Ovanför den hängde en sotig gryta på en svängbar järnarm. Något puttrade långsamt och gav ifrån sig en doft av vilda kryddor.
En äldre kvinna med stålgrått hår uppsatt i knut stod och rörde i grytan. Hon vände sig om när hon hörde att barnen kom in och kastade en blick på Joel. Han mötte hennes blick. Den höll fast honom och det kändes som kvinnan utforskade varje skrymsle i hans kropp, och varje vrå i hans själ. Det var nog bara en sekund men kändes som en evighet.
När hon släppte hans blick för att utbyta en lång blick med Sanna, fick Joel göra en ansträngning att hålla sig på fötter. Hennes blick kom tillbaka och nu tittade Sanna på honom också. Det var som de vägde honom, mätte honom och värderade honom med sina granskande blickar.
”Ei han?” sa kvinnan med en så tjock gotländsk dialekt att Joel inte var riktigt säker på vad han hörde.
Sanna nickade långsamt. Kvinnan såg igen på Joel. Han började bli nervös av allt bligande. De var lite underliga de här två. Joel tittade hjälplöst på Sanna som plötsligt log.
”Stackars dig. Det var inte meningen att det skulle bli så här…” hon verkade på vippen att säga något men ändrade sig. ”Det här är min farmor Thyra. Farmor, det här är Joel, Joel Lind.”
”Sitt ner”, sa Thyra och Joel begrep faktisk vad hon sa.
Han misstänkte att hon ansträngde sig.
Han satte sig ner tillsammans med Sanna vid bordet gjort av gamla tjocka ekplankor, nötta och medfarna av seklers användning. Thyra dukade fram ett lerkrus, en glasburk med mörkrött innehåll, en porslinsform med något gulbrunt i och en skål med vispad grädde. Grädden var det enda han kände igen. Det kändes som om han hade åkt till ett annat land, och inte bara tagit färjan till en annan kommun.
”Det här är superbäst”, sa Sanna, ”saffranspannkaka med grädde och salmbärssylt.”
Pannkakan såg inte alls ut som en pannkaka, mer som en brungul pudding men den doftade gott när hon skar i den med skeden. Hon lassade upp ordentligt på en tallrik och satte framför honom innan hon serverade sig själv minst lika mycket. Thyra hällde upp dricka åt dem ur lerkruset. Det stänkte på bordet när isbitarna föll ner i glasen.
Joel såg på Sanna och gjorde sedan som henne, tog lite av den gulbruna puddingliknande saken på skeden följt av grädde och sylt och smakade på det. Han bestämde sig på fläcken att saffranspannkaka var det godaste han någonsin ätit.
Han såg Sannas förväntansfulla blick.
”Superbäst”, sa han. ”Godaste jag någonsin ätit.”
Sanna log brett och kastade en blick på Thyra. Joel bestämde sig för att prova om drickan var lika god. Den smakade av citron och något annat mjukt obestämbart. Den var också supergod.
”Har han mött Bysen än?” frågade Thyra som satt sig mitt emot Joel vid bordet. Hon talade långsamt och tydligt för att han skulle förstå henne.
”Mött vem?” frågade Joel nästan ohörbart, med munnen full av saffranspannkaka.
”Bysen”, sa hon igen.
”Nä, det tror jag inte. Vem är det?”
Hon skrattade och plirade mot honom. Sanna fnissade bredvid honom.
”Bysen som bor i skogi och viller han ein hit, ein dit”, sa Thyra.
Joel såg undrande på Sanna.
”Äut i skogen, äut i skogen, dängar Bysen yxi äi en stain. Astu drängar, astu drängar, gytt vändä tråiu for ti hittä haim”, rimmade Thyra.
Joel betraktade henne fullständigt oförstående. Sanna fnissade igen.
”Ut i skogen, ut i skogen, hugger Bysen yxan i en sten. Grannens drängar, grannens drängar måste vända tröjan för att hitta hem”, översatte hon.
”Ahh…okej?!” muttrade Joel. Översättningen gjorde inte mycket för att han skulle begripa något.
Thyra ser forskande på honom. ”Bysen, förstar du, han letar efter sitt förlorade barn. Han far ein hit och ein dit. Och han har letit i mange hundri år. Och pa kvälli nar du hör ett skri fra skogi, ar de Bysen som sörjer sin sork.
Mannen som Joel misstänkte var Sannas pappa kom in och torkade svetten ur pannan. En doft av ladugård och maskinolja spred sig i köket.
”Mamma, sitt inte där och slå i ungarna en massa gammalt skrock”, sa han.
Thyra log mot honom. ”Jag har mitt skrock å du har dine maskiner.”
Han tog en skopa vatten ur ett stenkar och drack djupa klunkar. Han skakade på huvudet och klampade ut igen. Thyra log och kastade en blick på Joel.
”Sanna, ta med sorken ti’ Bysens borg.”
* * *
Sanna kom ut från ladugården med två träns i handen. Joel tittade undrande på dem.
”Vad ska vi med dom där till?”
”Vi ska ju träffa Bysen. Kan du rida?”
Joel ryckte på axlarna. ”Mamma har släpat med mig till stallet sen jag var liten, så, jo,… lite grann.”
De gick bort till hagen igen. De två russen stod redan vid grinden och började steppa förväntansfullt när de såg tränsen i Sannas hand.
Hon tränsade dem snabbt och vant. Alv började gnugga huvudet mot Joel igen.
”Jag tror han har valt dig”, sa Sanna med ett flin. ”Kom så hjälper jag dig upp.”
Han tog tyglarna i en hand och ett ordenligt tag i Alvs man med båda händerna. Han böjde vänsterbenet och Sanna tog tag i hans smalben och tryckte uppåt samtidigt som han sköt ifrån med högerbenet. Utan någon större elegans kravlade han upp på Alvs runda, varma rygg och lyckades svänga över högerbenet utan att ramla av.
Sanna var elegant uppe på Lärkas rygg på en sekund.
”Kom”, sa hon.
Hon svängde Lärka mot en halvt igenväxt väg som ledde in i den glesa skogen. Alv följde efter utan att Joel behövde göra någonting. Han tyckte dock till med hälarna så att Alv började trava för att komma upp jämsides med Lärka. Joel fick ta ett paniktag i manen eftersom skumpande gjorde att han sakta började glida av.
Sanna fnissade glatt när hon såg hans belägenhet, och Joel antog att han såg rätt rolig ut; halvt på sniskan på hästryggen med ett krampaktigt tag i Alvs man. Han var evigt tacksam när Alv saktade ner bredvid sin mamma och skrittade snällt vid hennes sida.
”Så, är du här med din mamma och pappa?” frågade Sanna.
”Nä, med mamma och hennes pojkvän och hans son.” Joel fnös. ”Marcus är en och nittio lång, stjäl saker, slår folk medvetslösa och snarkar som ett startande jetplan. Jag delar rum med honom”, sammanfattade Joel.
Sanna började skratta. ”Det låter som du kommer ha en spännande vecka. Om du överlever, menar jag.”
Joel bestämde sig direkt för att han gillade henne.
”Var är din riktiga pappa?” undrade hon.
Joel drog in ett djupt andetag. ”Han…han dog för två år sedan.”
Sanna såg forskande och deltagande på honom utan att säga något, som om hon väntade på att han skulle säga något mer.
”Fast jag är inte säker…på att han är död, alltså. Han kanske bara är försvunnen. Jag har alltid den här känslan att om nån exempelvis ringer på dörren och jag öppnar, så kommer han stå där, eller plötsligt kommer han komma fram till mig på gatan. Jag var på begravningen, men jag fick ju aldrig se honom. Död alltså. Det var ju bara en kista och en massa blommor. Kistan kunde ju lika gärna vara tom.”
Han hade tänkt det där så ofta, men aldrig vågat säga det till någon. Mamma skulle bara ha börjat analysera och psykologisera och komma fram till något konstigt vuxet som inte alls hade med saken att göra. Alla andra skulle bara ha skrattat. Men det var något med Sanna. Det kändes som han kunde berätta saker för henne som han inte hade sagt till någon annan.
”Han kanske försvann och din mamma ville inte säga något för att göra dig ledsen”, sa Sanna.
Joel blev varm inombord. Han visste att hon skulle fatta.
”Min mamma försvann, eller ja, vi vet ju var hon är, men hon tyckte det var jättehärligt här på Gotland under sommaren och sedan när det blev höst och mörkt och började blåsa så ville hon bara härifrån, och inte sitta fast på en bondgård. Hon försökte till och med få pappa att sälja gården.”
Sannas skratt indikerade hur omöjlig den tanken var.
”Så nu måste jag hälsa på henne varannan jul och någon vecka på sommarlovet.”
”Gillar du inte henne”, frågade Joel lågt.
Sanna ryckte på axlarna. ”Hon är okej, det är bara det att hon vill ha en snäll, söt liten flicka i fina klänningar med spetsar, och det är inte riktigt min grej. Hon försökte till och med få mig att dansa balett.”
Sannas ton var så äcklad att Joel började skratta.
”Din pappa, var han fastlänning också?”
Joel nickade. ”Från Västerås eller nåt sånt.”
”Inte från Gotland då?”
Joel tittade på henne. ”Nej”, svarade han lite förvirrat.
Sanna studerade honom intensivt ett ögonblick. ”Håll i dig. Vi travar lite.”
Hon satte hälarna i Lärkas sidor och den lilla hästen började omedelbart trava. Alv följde efter och Joel kämpade för att inte ramla av. Den lilla vägen genom skogen var helt övervuxen av mjukt friskt gräs och det märktes att hästarna gillade att trava här. Utan att Joel gjorde något så gick Alv över i galopp. Joel kände en rusning av fasa i hjärtat men insåg snabbt att det var betydligt bekvämare än att trava. Alv gjorde inte heller några försök att skena eller ägna sig åt kapplöpning med sin mamma, utan stannade snäll bakom henne.
”Gren!” hojtade Sanna och han såg att hon lutade sig framåt.
Joel satt sedan framåtklutad och fastklamrad i Alvs man, men han lutade sig ännu tätare inpå russets hals. De galopperade i ett par minuter genom det mjuka gräset i de lövade korridorerna som bildats av den gamla vägen. Just som Joel var på väg att glida av Alv genom en kombination av att han gradvis hade halkat mer och mer på sned samtidigt som han hade kramp i händerna, så saktade Sanna och Lärka ner. Alv följde snällt Lärkas exempel och saktade också ner.
Framför Sanna såg Joel att vägen slutade. De skrittade ut på en ödslig hed, omgärdad av tomma fårhagar. En ruin syntes mitt på heden.
Utan förvarning blev dag till natt. Mörka skyar drog hastigt över himlen. Alv lade ögonen bakåt och började trampa nervöst.
Sanna var borta. Lärka var borta. Joel kände paniken stiga. Han såg sig runt men kunde inte se dem någonstans. Hans hjärta började bulta allt hårdare. Han vred sig bakåt för att se om de på något – oförklarligt sätt – hade hamnat bakom dem. Det var tomt. Han kände hur paniken flödade genom kroppen som en lavaflod. När han vände sig tillbaka, exploderade skräcken.
Framför honom stod en stor svart hingst. Han lät blicken glida från den muskulösa bringan och uppåt. Ryttarens ringbrynja sken metalliskt och manteln hängde som svart död över hans axlar. Där hans ansikte borde vara var det bara mörker. Alv började rygga bakåt.
Mannen höjde sitt slagsvärd som blixtrar ondskefull i det stormiga ljuset. Alv reste sig på bakbenen.
”Nej!” skrek Joel.
Som ett eko av sitt skrik hörde han Sanna skrika hans namn, men allt blev svart.
”Joel?!” repeterade Sanna.
Joel öppnade ögonen och såg Sannas oroade ansikte över sig. Under sig kände han fast mark och några ömma punkter. Sanna knäböjde bredvid honom i gräset.
”Hur gick det? Slog du dig?” frågade hon oroligt.
Han rörde försiktigt på lemmarna. ”Nej, jag tror inte det.”
Hon hjälpte honom att sitta upp.
”Det är jättekonstigt. Alv bara reste sig. Han har aldrig gjort så förut.”
Joel kastade en skrämd blick bort mot borgen.
”Jag vill hem”, sa han.
* * *
Sanna tog av Lärka och Alv deras träns och klatschade dem på rumporna. De satte av i trav mot skogsdungen. Sanna gick ut ur hagen och förenade sig med Joel som väntade utanför. De började gå mot vägen.
”Du är inte arg på mig för att jag tvingade dig att rida tillbaka?” frågade hon samtidigt som hon gav honom ett snabbt ögonkast. ”Det är det bästa, du vet. Så att du inte blir rädd. Jag har åkt av fler gånger än jag kommer ihåg.” Hon log nervöst mot honom. ”Vi kan väl rida imorgon?”
Joel såg tveksam ut.
”Snälla? Du är ju jätteduktig.”
”Kanske”, sa han, och hon log lättat.
Det knastrade i gruset när Joel och Sanna gick uppfarten fram. De rundade hörnet på den gamla Gotlandsgården som Laura och Simon hyrt och kom fram till uteplatsen.
Laura satt i en solstol och läste. Simon stod på den plattaste gräsplätten i den rätt vildvuxna gräsmattan och övade på sin golfputt. Marcus satt demonstrativt i en stol en bit bort och skickade SMS på sin mobiltelefon. Joel zoomade in mp3-spelaren i hans knä.
Laura tittade upp från sin bok.
”Sanna, det här är min mamma, Laura”, sa Joel.
”Hej” hälsade Sanna.
”Hejsan, vad roligt att du hittat en kompis” sa Laura. ”Där ser du att det här inte var så farligt att komma hit” fortsatte hon med en blick på Joel.
Han kände att han blev blossande röd. Han undrade varför mammor alltid verkade ha en fantastisk förmåga att hitta det mest pinsamma att säga vid varje givet tillfälle. Sanna verkade dock inte bry sig, hon tittade bara med den där forskande blicken på honom.
”Det finns bullar och saft i köket om ni vill ha”, sa Laura.
”Dvärgen har skaffat sig fästmö”, kastade Marcus ur sig retsamt. ”Vad fick du betala för att hon ska vilja visa sig med dig offentligt?”
Joel gav honom tillintetgörande blick som dock verkade glida av Marcus som vatten på en anka.
”Vänta”, sa han till Sanna.
Han gick fram till Marcus.
”Det där är min mp3-spelare”, sa Joel.
”Jaha. Och?” flinade Marcus.
”Jag har inte sagt att du får låna den.”
”Ta tillbaka den då om du vågar”, väste Marcus lågt så att inte föräldrarna skulle höra. ”Och tänk på att vi sover tillsammans.”
Joel svalde. ”Du får låna den ett tag”, sa han.
”Tack, vad du är bussig.”
Simon log mot dem och Marcus flinade igen. Joel vände på klacken och bet ihop så hårt att han trodde kindtänderna skulle spricka.
”Kom”, sa han till Sanna.
Han ledde vägen mot köket. Det var svalt och tyst. Joel hittade en karaff med saft i kylen. Han hällde upp saft åt dem medan Sanna tankfullt smakade på en bulle.
”Vad menade din mamma med det där?” frågade hon.
”Vad då?” frågade han.
”Att det inte var så farligt att komma hit?”
Han ryckte på axlarna. ”Skulle du vilja dela rum med Marcus?”
Hon skakade på huvudet och skrattade.
”Han har snott min nya mp3-spelare och hotar med stryk om jag säger något.” Joel suckade. ”Och sen trodde jag bara att det skulle finnas roligare grejer att göra.”
Hon tittade på honom. ”Vad menar du? Det finns kul saker här, kanske inte sånt som i Stockholm, men andra saker”, sa Sanna tyst.
”Jo, jag vet. Sola, bada och järnåldersbyar”, muttrade Joel.
Sanna fnissade. ”Inte turistgrejer. Jag kan visa dig saker turisterna aldrig ser, inte ens vet finns.” Hon fnissade till. ”Som nästan ingen vet finns.”
Joel såg med ens nyfiken ut. ”Som vad då?”
”Du får se.”
Hon hann inte säga mer för Laura kom in i köket.
”Vi tänkte gå ner till stranden. Ska ni inte följa med?”
Joel och Sanna tittade på varandra och nickade.
