Bysen - kapitel 9

Kvinnorna grät medan de försiktigt och mödosamt flyttade Tjelvar till en kärra med stora trähjul. En liten pojke, för liten för att ha varit med i bataljen, kom fram med ett russ som en av kvinnorna hjälpte honom att spänna för kärran.

Trotjänarinnan tog tag i den lilla hästens grimma och ledde den ut från den brinnande gården, följd av den andra kvinnan.

”Kom”, sa Bysen och satte av efter dem.

Kvinnorna följde den dammiga landsvägen med sin grässträng några hundra meter och vek sedan av in i skogen. Den blev tätare och tätare. En stig var uthuggen mellan träden men verkade inte vara särskilt använd då gräset var långt och saftigt.

Ovanför lövverket såg Joel en hög klippa torna upp sig. Trotjänarinnan och hennes följeslagerska framför dem gick allt långsammare och såg sig nervöst runt omkring. Den täta skogen tog abrupt slut och en stor grön glänta bredde ut sig framför en brant klippvägg. Mitt i väggen var ett mörkt hål är rök lojt sipprade ut.

En stolt kvinna med långt grått hår och väderbitet ansikte klev ut från grottan. Joel antog att det var hon som var Freia i Snäcku. Hon hade lappade kläder och en stor rovfågel på axeln.

Kvinnorna skrek till och flydde. De sprang rakt igenom Bysen, Joel och Sanna som spöken. Joel kände dock en vag sensation av kyla när trotjänarinnan passerade igenom honom.
Freia såg efter dem och fnös. Hon gick fram till Tjelvar och sjönk ner på huk. Snabbt och kunnigt undersökte hon hans sår och såg skarpt på honom.

”Det är inget jag kan göra. Han kommer dö”, sa Freia bryskt.
Tjelvar nickade med slutna ögon. ”Det var inte därför jag kom.”

Hon såg värderande på honom och böjde sig ner. Med en arm under hans armhåla lyfte hon upp Tjelvar och hjälpte honom in i grottan. Bysen och barnen tassade efter.

Facklor lyste upp den skumma grottan vars väggar glimmade av frostvita kristaller. Freia lade ner Tjelvar på en bädd av granris och mossa täckt av fårskinn. En liten eld brann i en enkel eldstad mitt på golvet.

Freia gick över till en grovhuggen träbänk som stod längs grottväggen mitt emot Tjelvars bädd. Bredvid den stod en enorm hylla av tjocka träplankor full med små lerkärl, tygpåsar och stora knippen med torkade örter. Högst upp satt rovfågeln och fixerade Tjelvar med sina mörka ögon.
Fågeln blinkade och vred sedan på huvudet och såg rakt på Joel, Sanna och Bysen. Joel kände hans hjärta slå dubbelslag. Fågeln blinkade igen och slog ut med vingarna innan den vände på huvudet och återgick till att stirra på Tjelvar.

Freia stod vid hyllan och valde ut en lerflaska bland många andra. Hon snappade åt sig en snidad träsked och gick tillbaka till den döende mannen.

”Så han vill ha hjälp på vägen till de gamla gudarna.”

Hon satte sig på huk bredvid honom. Han skakade på huvudet.
”Gör mig till byse. Jag vet att du kan”, viskade han matt.
”Han feberyrar. Varför skulle han vilja vandra osalig genom tiden?” frågade hon bryskt.

Tjelvar grep tag i hennes handled och såg rakt på henne.

”Grim måste stoppas. Jag kan inte stoppa honom om jag dör.”
Hon övervägde hans ord. ”Bara de som gjort ont blir bysar och kommer aldrig till himlen, vare sig Valhalla eller paradiset. De tvingas vandra det eviga jordelivet inte bättre än djur.”

”Jag vill inte till himlen. Jag vill vara kvar här”, utbrast han hett.

Hon gungade fram och tillbaka på hälarna och betraktade honom skarpt.

”Grims magi är stark, och blir allt starkare”, sa hon sakta.

Hon reste sig och gick fram till hyllan. Ur ett lerkärl tog hon en handfull pulver och ställde sig framför eldstaden på golvet.

Hennes läppar rörde sig samtidigt som hon kastade pulvret i elden. Elden flammade till och blå gnistor flög upp. Hon stirrade in i elden som i trans. Elden återgick till sitt normala utseende. Hon gav Tjelvar en lång blick och nickade sedan.

Joel ryckte till. Framför honom var inte man och kvinna i en grotta, utan heden där ruinen efter Bysens – Tjelvars – boning låg lika öde som tidigare. Joel såg på Sanna som såg på Bysens bedrövade ansikte.

”Jag offrade allt men jag var inte stark nog”, sa Bysen sorgset.

”Vad hände med Blända?” frågade Joel försiktigt.

Bysen såg på honom. ”Det är inget för barnaöron.” Han drog i sitt skägg. ”Grim har levt vidare, århundrade efter århundrade, närd av sin ondska och svartkonst. Och så länge Grim lever kommer Gutland aldrig att återfå sin storhet och ännu fler faller offer varje år.” Han tystnade.

Barnen såg tagna på honom. Han suckade djupt och såg upp på dem.

”Jag kan inte bryta Grims makt. Det kan bara människor göra. Men bara om det är de rätta personerna med de rätta vapnen vid den rätta tiden.”

”Men vilka kan de vara?” frågade Sanna.

Bysen suckade igen. ”Jag vet inte, men de ska ha fått järtecken.”

Sanna såg tyst på honom. ”Jag vet inte om det är ett järtecken, men jag vet ofta saker som jag aldrig har lärt mig. Gamla saker.”

Bysen nickade bekräftande. ”Din farmor, Thyra, var den senaste flickan i Bländas släkt som hade kraften”.

”Är jag släkt med Blända?” frågade Sanna uppspelt.

Bysen nickade igen och drog tankspritt i ett långt öra.
”Genom hennes syster.”

Sanna såg överväldigad ut. ”Men varför har inte farmor berättat något?”

”Vissa saker måste man tala tyst om.”

Han gav återigen Joel en intensiv blick. Joel fingrade på kanten av sin t-shirt.

”Jag har drömt om honom. Grim. Han sa att jag var en frände av Stavars”, sa Joel abrupt.

Bysen hoppade upp och välte nästan omkull Joel med sin bamsekram.

”Olofs sork! En Stavars!” tjöt han. Han släppte Joel och såg upphetsat på honom. ”Berätta om din far. Vem är han?”
”Han är död”, sa Joel kort. Han såg ut över heden för att försöka undvika de andras blickar. Han fick svårt att andas igen och tårarna började bränna i ögonvrårna. Förbannat! Han tvingade sig till ett djupt andetag. Han hörde Bysen utstöta ett märkligt läte men struntade i det.

Joel såg inte att lätet kom sig av att Sanna hindrade Bysen från att kasta ur sig ytterligare ett batteri frågor genom att stampa hårt på hans smutsiga och knotiga fot.

Bysen lade en varlig hand på hans axel. ”Joel, försök komma ihåg om du någonsin sett min medaljong.”