18. KulturKrash

Det går bättre än jag vågat hoppas på. Mina marionetter dansar när jag befaller, utan att förstå varför. Jag har förenat dem i jakten på det okända. Gett deras liv ett mål och en kittlande mening. De är så enkla att dupera att jag nästan blir besviken.

”Nu”, flinade Mic medan de klev ut ur taxin, ”ska jag återuppliva gamla minnen.”

”Du är inte klok! Vi kommer bli avlivade i den här delen av stan.” Eric tittade sig skeptiskt om i de schabbiga omgivningarna av det som var känt som Gropen.

”Vi ska för fan inte gå på sightseeing”, muttrade Mic, ”vi ska gå på Taxi Bar. Jag behöver ett järn.”

Utanför Taxi Bar var det kö och vakterna var inbegripna i en häftig diskussion med några direktörsliknande småmulliga killar i 35-årsåldern med typisk strikt citystil, även om slipsarna hängde på sned som döda sillar.

”Jag kräver att personligen få tala med VD”, klämde en av killarna upprört ur sig, bara för att mötas med skallande hånskratt från dörrvakterna.

”Jag är VVD och jag bestämmer”, fräste en av vakterna, en stor svartmuskig man med flottig hästsvans och skottsäker väst.

Killen fnös. ”Du ser inte ut att vara vice VD!”

Vakten skrattade rått. ”Vi har ingen vice VD. Jag är VVD – Vakt Vid Dörren – och du kommer inte in. Förstått!”

Mic och Eric rundade kön och nickade mot vakterna som lugnt steg åt sidan för att släppa förbi dem efter en lätt hånfull blick på Eric. Direktörskillen grabbade tag i Mics friska arm.

”Varför kommer dom in om inte vi får komma in”, skrek han kränkt. ”Är det något fel på våra pengar kanske?”

Mic snurrade runt samtidigt som han gjorde sig fri från killens grepp. Han stötte försiktigt en svart, rakbladsvass klo i killens bröst. Killen tittade blekt ner på den svarta handen.

”Jag ska ge dig ett gott råd alldeles gratis: Stick härifrån medan du fortfarande är hel och ren. Gropen är inte bra för såna som du”, sa Mic vänligt utan ett spår av aggressivitet i rösten. Han drog sig bakåt, snurrade sedan på klacken och gick in. Eric gav honom en beundrande blick.

”Vadå såna som jag?” ropade killen efter Mic och försökte hinna ifatt honom in på Taxi Bar, men vakterna hade stigit fram som en levande mur. Killen stirrade på dem och muttrade några eder innan han och hans sällskap vinglade ut på gatan. Från en mörk gränd iakttog en man med ärrigt ansikte dem. Med ett brett leende tecknade han åt sina kamrater. Som skuggor följde de efter det högljudda sällskapet.

Larmet var öronbedövande. Mic såg direkt att Eric drabbades av det som de flesta nykomlingar till Taxi Bar drabbades av. Total kulturchock. Bara så mycket värre än de flesta, efter vad det såg ut som. Mic gissade att Eric aldrig hade varit i närheten av en bar, än mindre någon som liknade Taxi Bar. Det fanns bara en medicin.

Med ett fast grepp om Eric arm, för att inte tappa bort honom på vägen, trängde Mic sig fram till bardisken. Eric såg oförstående på hur Mic fångade bartenderns blick och gjorde några tecken med fingrarna. Fyra stora vodkashots landade omedelbart framför dem. Mic slängde upp ett kreditchip som snappades upp mellan rödlackerade naglar. Mic gav det ena glaset till Eric, skålade och svepte själv det andra. Eric stirrade på glaset och sedan på Mic. Mic lutade sig fram och vrålade ”Drick!” i Erics öra. Eric svepte snällt glaset. Han kom sig inte ens för att protestera. Han började hosta och snörvla när den ovana spriten flöt ner genom hans strupe. Mic dunkade honom hårt i ryggen och grinade glatt.

Med glasen i ena handen och metallhanden om Erics handled banade sig Mic längre in i baren. Eric vred nästan huvudet ur led för att stirra på de båda go-godansarna som stod på plexipelarna på varsin sida av bardisken. De nakna, perfekta, silverglänsande kropparna såg ut som om de svävade i det pumpande juvelljuset.

Med ett ryck snubblade Eric in i något stort. Samtidigt som han tittade upp i ett akneärrigt ansikte kände han en valkig hand klämma åt runt hans hals och lyfta honom uppåt. Mannens mun rörde sig och han stirrade aggressivt på Eric. Eric kände paniken komma krypande. Plötsligt var Mic där, tack och lov. Han lade sin svartbehandskade hand runt mannens handled och tog lugnt bort handen från Erics hals. Mannens ansikte förvreds av smärta. Mic gjorde en hånfull honnör mot mannen och mer släpade än ledde Eric genom en svängdörr till ett inre rum.

Musiken dog till ett lågt dån när svängdörren slog igen. Ljuset spilldes i pölar över gröna biljardbord och snurrande rouletter. Eric betraktade förvånat de gammaldags spelen.

”Se vart du går”, sa Mic med en cigarett hängande i mungipan.

”Va?” mumlade Eric förvirrat.

”Herregud, ska man bli dadda på gamla dar också!” Mic satte kurs mot den lilla baren i hörnet. Eric gick hastigt efter honom. Han ville inte komma bort igen.

Rummet luktade svett, rök och sur öl. Blå moln virvlade under lamporna. Människor trängdes runt de sex biljardborden, helt upptagna av spelet. Eric var så koncentrerad på att se sig om, att han med en centimeters marginal undgick att få en biljardkö i skrevet.
”Se dig för, grabben.” En hes röst skrattade roat. Hon såg ut som en blåsvart greyhound nedhälld i en smaragdgrön klänning som framhävde varenda del av hennes vackra kropp. Eric tittade förvånat in i ett par lika smaragdgröna ögon.

”Ursäkta”, stammade han och flydde bort till Mic i baren.

Kvinnan såg efter honom för att sedan återvända till spelet.

”Såg du”, flämtade Eric upphetsat till Mic, ”såg du, så vacker hon är!” Han tittade bort mot kvinnan som stod lutad över biljardbordet. Hennes kortklippta hår låg som en svart hjälm över huvudet.

Mic suckade tungt. ”Vad du än gör, så håll dig borta från henne. Förstått?”

Eric skulle just till att svara när ett vrål hördes bortifrån biljardbordet.

”Din jävla häxa. Men en dag, jag lovar dig Rita, en dag ska jag klå dig!” ropade en godmodig röst.

Kvinnan skrattade sitt hesa skratt. Eric stod som förhäxad.

”Älskling, den dagen får vi nog aldrig uppleva. Du är skyldig mig ett tusen.” Hon skrattade igen.

”Du ruinerar mig!”

”Eric! Eric!”

Långsamt, som om han försökte vakna upp ur en förtrollning, vände sig Eric mot Mic.

”Här. Drick!”

Eric tog lydigt en klunk.

”Nu ska jag berätta en hemlighet för dig”, sa Mic med faderlig röst. ”Man blir inte förälskad i den första kvinna man ramlar över. Och jag menar bokstavligen ramlar över”, fortsatte han med ett flin. ”Speciellt inte henne.”

”Nä”, sa Eric lydigt.

”Eric! Eric, lyssnar du på vad jag säger?”

”Nää.” Han ryckte till, ”Jovisst”, log han förvirrat.

Mic suckade och strök handen över ögonen.

”Hej älskling. Long time, no see.” Ritas långa fingrar smekte och trasslade in sig i Mics hår. ”Väntade inte att träffa på dig här efter alla år.” Hon sträckte ut handen, tog nonchalant cigaretten från Mics läppar och tog ett bloss.

Mic tog bort hennes hand ur håret samtidigt som han log beskt. Rita verkade inte låta sig bekommas. Hon vände sig mot Eric. Han stängde munnen med en smäll.

”Och vem kan det här vara?” frågade hon roat.

”Min kund”, svarade Mic hastigt innan Eric hann säga någonting.

Rita lyfte på ett välformat ögonbryn. ”Jag trodde inte livvakt direkt var din pryl, fast grabben verkar onekligen behöva nån som tar hand om honom.” Hon skrattade hest.

Eric rodnande upp till hårfästet.

”Gud så gulligt! Jag har inte sett nån rodna på år och dag.”

Eric stirrade rakt ner i hennes urringning och blev ännu rödare. Mic tittade på honom med något förtvivlat i blicken.

”Det kanske är så att du är lite intresserad av mig? Hmm?”

Eric svalde och skulle just till att svara när Mic förekom honom.

”Rita, han är inget för dig. Förstått?”

”Mic”, hon svängde runt mot honom med en oroande glimt i ögat, ”det är inte så att du är … lite … svartsjuk?”

Mic skrattade hårt. ”Nej, du Rita, det var länge sen. Lämna bara grabben ifred.”

Eric blev plötsligt våldsamt arg. Argare än han någonsin tidigare varit. Rasande. Skulle Mic få bestämma över honom??? Tankarna virvlade runt i huvudet på honom medan han försökte komma på vad han skulle säga. Det gick trögt. Var liksom lite luddigt.

”Förresten, Mic”, Rita log ett gnistrande leende, ”du har väl ingen aning om vem det var som härom dagen promenerade in och sköt King Kong pointblank genom ögat?”

”Tyvärr.”

Hon ryckte på axlarna. ”Kom ju lägligt för din del. Det hade ju inte varit så kul om han fått veta att du är i stan, eller hur?”

Mic kisade kallt på henne genom röken.

Hon knyckte på nacken. ”Jag har affärer att ta hand om. Vi ses”, sa hon och gled iväg.

Just som Eric kommit på vad han skulle säga blev han våldsamt illamående av att någon blivit skjuten genom ögat.

”Mic”, sa han och svalde den sura uppstötningen, ”vem skjuter någon annan genom ögat? Det är ju äckligt.” Han svalde ner en uppstötning till.

Eric såg inte raseriet i Mics ögon när han med uttryckslöst ansikte tittade på människorna i rummet. ”Varför frågar du mig inte?”

* * *

Sanna såg ut som hon höll på att svimma bakom makeupen när de kom in på Taxi Bar. De fick slå sig in. Lize tog täten och försökte spana efter Max genom smogen och det hysteriskt blinkande ljuset. I änden av baren såg hon ett blont huvud över alla andra. Max eller Monie.

Lize kände plötsligt en hand på sin axel. Hon vände sig om och såg in i Max mörka glasögon.

”Där är ni ju”, skrek Max genom den mördande ljudväggen och lotsade dem in i det bakre rummet.

Ljudnivån sjönk radikalt när dörren slog igen bakom dem. Sanna och Gregor stirrade med avsmak på de spraybombade väggarna, på borden med brännmärken och ringar efter glas, på de rangliga udda stolarna.

Sanna satte sig ner. Gregor följde efter och lade armen om henne. Han räckte henne vinglaset som Max just hällt upp.

Lize tog sitt glas och korsade rummet. Hon ställde sig vid det stora fönstret som vette ut mot det angränsande rummet. Folk stod i klungor runt roulette- och biljardborden. Plötsligt stelnade hon till. Hon kände igen det där långa blonda håret, de där breda axlarna, de där sexiga höfterna, den där militärjackan med sina avslitna gradbeteckningar. Max ställde sig bredvid henne.

”Ska vi ta ett parti?” frågade hon och nickade mot det närmaste biljardbordet.

”Vem är den där killen med långt blont hår, där i änden på baren?”

Max betraktade honom och ryckte på axlarna. ”Ingen aning.”

Grabben vred på sig och lutade sig med ryggen mot disken. Han pratade med en blond kille i töntiga kläder.

”Han rånade gamla Emma som har livsmedelsaffären i byn där jag kommer ifrån. Han nästan dödade henne”, sa Lize mellan sammanbitna tänder.

”Förvånar mig inte”, svarade Monie som glidit upp bredvid dem.

”Vet du vem det är?”

Monie nickade. ”Heter Mic. Har inte sett honom på åratal. Vi jobbade åt samma gubbe en gång i tiden. Han blåste aset på femtitusen. Ende som någonsin lyckats med det. Sedan gick han upp i rök. Lyd ett gott råd och håll dig långt ifrån honom.”

”Var det han som sköt King Kong?” frågade Max med en kort nick mot Mic.

Monie ryckte på axlarna. ”Skulle inte förvåna mig.”

”Vem är blondinen?” frågade Lize.

Max och Monie studerade Eric.

”Se ut som City”, sa Monie till slut, ”nån rik tönt som tycker det är spännande att komma hit, givetvis i betryggande sällskap.

Lize stirrade hatiskt på Mic och mindes Emma. Ett rivjärn när hon var på det humöret, men alltid med ett vänligt ord över. Och hemlagad choklad.