21. Harmagedon i teorin
Genève. Genève. Genève. Om ni inte vore så irriterande skulle ni vara fullständigt patetiska. Ni försöker få ert fyrkantiga byråkrattänkande att passa in på en värld som är rund. Jag häpnar! Men kvinnan, jag måste bevaka kvinnan noggrant. Hon är inte som andra. Hon har potential att bli farlig. Riktigt farlig.
Catherine tittade ut över männen och kvinnorna som satt församlade i det stora konferensrummet på ett av Genèves exklusivaste hotell. Hon var nervös. Hon hade redan tryckt i sig tre Persec. Men just idag när hon behövde självförtroende och styrka som mest, så funkade de inte alls. Hon kände mest för att spy. Gå ut. Försvinna.
Med ett avspänt leende som inte visade det minsta av vad som försiggick i hennes inre tittade hon ut över de församlade VIP:arna från världens olika organ för informationssäkerhet. Hon, Catherine, satt som ordförande. Hon harklade sig och det blev omedelbart tyst. Med en lätt pompös standardinledning hälsade hon dem välkomna.
Plötsligt öppnades dörren längst ner i salen och en kostymklädd yngre man skyndande fram till en blond medelålders man som utmärkte sig genom sin avslappnade stil med beige chinos, blazer och tenniströja och ett matchande WASP-utseende krönt av ett brett vitt Stomatolleende. Mannen var David Thornton, chef för U.S. Federal Bureau of Information Security, en myndighet som var underställd National Security Agency, den organisation av militärer och politiker som i praktiken, om än inte i teorin, styrde det som en gång varit världens mäktigaste nation. FBIS hade döpts till HackAttack av stammisarna på Purple Haze, samma stammisar som för att hämnas FBIS frekventa raider hade hängt ut en bild på Thornton som visade honom innan han hade förvandlats till WASP. Thornton hade fötts som en svartmuskig chicano vid namn Juan.
Assistenten viskade något till Thornton och försvann ut igen. Thornton reste sig upp.
”Jag ber ordförande ursäkta mig, men jag har fått ett meddelade som jag tror är av största intresse för alla församlade”, han gjorde en konstpaus. ”Jag antar att alla är bekanta med della Santos?”
Några delegater kunde inte hålla tillbaka ett småskratt. Della Santos var ett ständigt bekymmer och bara en nybörjare kunde ha undgått att höra talas om deras mycket skickliga räder in i olika företags- och regeringssystem.
Thornton log. ”Som sagt, ingen verkar vara obekant med företaget. Men, oavsett vad vi tycker om deras etik, så måste man erkänna deras skicklighet – och då framförallt Tom Velaquez begåvning och skicklighet.”
Flera av delegaterna nickade instämmande. Thorntons breda vita leende försvann och hans mun påminde om ett rakblad när han allvarligt såg ut över församlingen.
”Jag fick just bud om att Tom Velaquez ligger på en intensivvårdsavdelning med total hjärninfarkt.”
Delegaterna stirrade med häpnad och oro på honom.
Thornton fortsatte obarmhärtigt. ”Han har inte råkat ut för en olycka. Han var uppkopplad på Nätet.”
Thornton hade vid det här laget allas odelade uppmärksamhet. Han lutade sig framåt och lät blicken svepa över församlingen. ”Om en man med Velaquez skicklighet inte går säker, vem gör det då?”
Många av deltagarna hade motvilligt kommit till mötet. De var människor som sysslade med handfasta system och siffror, inte gav sig ut på jakt efter underligheter. Catherine kände att mötet efter Thorntons tillkännagivandet var på väg att urarta i kaos, och hon tog snabbt initiativet.
”Ni förstår nu varför detta möte är så viktigt. Det har hittills rapporterats tretton fall av total hjärninfarkt i samband med användare som varit uppkopplade på Nätet. Samtliga, jag vill understryka samtliga, undersökte på ett eller annat sätt de anomalier vi är här för att diskutera.”
Den ryska delegaten, en ung kvinna med mongoliska drag i sitt tärda ansikte, lutade sig fram och begärde ordet. ”Hur vet vi att della Santos arbetade med fallet?”
”Vi har fått rapporter om att della Santos har haft tio operatörer i skifttjänst under de senaste månaderna”, bekräftade Luigi Terravecchio.
Den ryska delegaten nickade tankfullt. ”Ni får ursäkta mig, men jag är inte så insatt i della Santos företagsstruktur. Vilket intresse har de av att arbeta med fallet?” fortsatte hon.
”Ja, vad vi tror …” började Luigi.
Thornton avbröt honom snabbt och effektivt. ”Della Santos är vad man närmast skulle kunna beteckna som moderna pirater. Deras räder in i olika system för egen vinnings skull är näst intill legendariska, ändå har vi sällan kunnat binda dem vid något brott. Den eller det som orsakar dessa anomalier – inuti högrisksystem – skulle därför vara ovärderlig för della Santos. Då skulle de – utan att tillgripa en överdrift – kunna behärska världen.”
Delegaterna så lätt chockade på varann.
”Är ni allvarlig? Menar ni verkligen vad ni säger?” undrade den slovenska delegaten allvarligt.
”Jag är synnerligen allvarlig”, sa Thornton och lutade sig tillbaka i stolen. ”Tänk er själva! Om jag vore makt- eller pengagalen och kunde gå in i vilket system jag ville, utan att lämna några spår efter mig – vad skulle jag inte kunna åstadkomma! Vem eller vad skulle hindra mig från att härska över hela världen?!” Han lutade sig upphetsad framåt med smalnande kornblå ögon. ”Mina damer och herrar, om jag vore terrorist och hade en atombomb så skulle jag kunna idka utpressning och när mina krav inte uppfylldes skulle jag kunna detonera bomben, precis som i Paris. Många människor skulle dö, men det är ändå en begränsad skadegörelse. Om jag behärskade Nätet skulle jag vara en osynlig fiende. Jag skulle kunna dra i de trådar som får vår moderna värld att snurra, precis som dockmästaren manipulerar sina marionetter. Och om jag blev upptäckt skulle jag kunna förstöra hela Nätet. Alla kommunikationsmöjligheter skulle lamslås. Företagen stannar totalt. Inga varor kommer fram. Bankerna kan inte betala ut några pengar. Hungersnöd skulle utbryta överallt. En våg av inbrott och hamstring skulle snart urarta i öppet krig i jakt på föda, värme och vapen. Ni av alla människor kan föreställa er scenariot.”
”Harmagedon”, mumlade den ryska delegaten och slöt ögonen med en rysning.
