24. Eremiten

Han är perfekt. Vårt möte övertygade mig. Jag har funnit min frälsare. ’Detta är min kropp, detta är mitt blod’ sade en annan Messias – och det är fortfarande en evig sanning. Vi ska leva, min älskade. Komma ut ur skuggorna och leva. Kosta vad det kostar vill. Inget och ingen får stå i min väg. Alla medel är tillåtna. Alla.

Lize betraktade Jockes bleka ansikte där han matt stod lutad mot hissväggen. Hon var rädd. Riktigt rädd. Jocke hade varit mycket nära att dö. Igen. När han vaknade ur medvetslösheten hade han direkt somnat och sovit arton timmar i sträck.

Det var ingen glad Jocke som vaknade. Sammanbiten hade han ringt upp ett nummer och efter ett kort, tämligen obegripligt samtal hade han beordrat henne att klä på sig.

I taxin på väg in till city hade hon utan någon större framgång försökt fråga vart de skulle. Förstrött mumlade Jocke något om att de skulle besöka någon som gick under namnet Eremiten. Lize lyckades så småningom dra ur honom att denne Eremiten var någon typ av elitcracker och även om Eremiten var välkänd på Nätet, hade Jocke aldrig hört talas om någon som träffat Eremiten personligen. Något som Jocke sagt måste alltså ha fångat hans intresse ordentligt. Lize tyckte han verkade vara en riktigt kuf.

Hissdörrarna öppnade sig och Lize steg ut i en enorm etagelägenhet. Imponerad såg hon sig om. Hon hade bara sett såna här våningar på TV:s kändisnyheter.

Lägenheten verkade fullkomligt öde. Lize och Jocke stod obeslutsamma, tills en röst ropade ner dem till vardagsrummet på undervåningen. När de nådde slutet av den böjda trappan stod tönten från Taxi Bar där. Han nickade kort till dem.

”Ni kan kalla mig Eric”, muttrade han. Han gjorde en gest mot soffan och de slog sig ner. Någonstans i lägenheten skvalade en dusch, annars var det tyst. Lite för tyst för Lizes smak. Hon hade vant sig vid CoMas konstanta ljudvägg.

Så här på eftermiddagen, och i sin egen våning, verkade han inte alls så töntig som Lize först tyckt. Snarare kall, mycket kontrollerad och lite spänd.

”Isolera oss”, kommenderade han rakt ut i luften.

”Alla säkerhetssystem på!” meddelade en kvinnlig röst utan kropp.

”Jaha, jag lyssnar”, sa Eric bryskt.

Jocke log mot honom. ”Det kanske är bäst att Lize börjar berätta.”

Lize berättade om när hon hade flyttat in i lägenheten och hur saker och ting bara blivit märkligare och märkligare. Eric såg road ut, han började till och med småskratta när hon kom till Nishins stora uppvisning.

”Det låter som en synnerligen kreativ HC”, anmärkte han med ett flin.

”Det otäcka var egentligen dagen efter. Vi kom hem till mig. Det var jag, Jocke och en tjej som heter Max. Det var en total röra, golvet var uppbrutet på flera ställen. Dessutom, någon var i lägenheten. Hur som helst. Max sköt honom.”

Lize hann se ett snabbt drag av avsmak över Erics ansikte innan han blixtsnabbt dolde det.

”Sedan började hans ansikte upplösas med en gång. Det var det läskigaste jag någonsin sett!” Lize rös vid tanken.

”Lösas upp?” frågade Eric tvivlande.

”Ja, som om man skulle smälta en gummimask ungefär.”

”Triaderna.” Rösten lät som en kopia av Erics, bara skrovligare. Lize tittade sig förvirrat omkring. Där stod han – han som enligt Monie hette Mic. De smala, sexiga höfterna var klädda i tajta, svarta jeans. Hans vänstra arm blänkte mattsvart mot det vita skjorttyget. Den vida skjortan var gjord av astronomiskt dyr, hårdkvoterad bomull.

”De använder en aktiv syra”, fortsatte Mic. ”Har det även på fingertopparna, så det blir inte mycket kvar för identifikation. Var han europé eller asiat?”

”Europé”, svarade Lize samtidigt som hon blev rasande.

”Hmm”, var allt Mic kläckte ur sig. Han tände en cigarett och gick fram till det stora fönstret. ”Kan vara Hook, de har varit stora i den här stan, men della Santos har nog övertagit deras operationer. Skulle kunna vara Green Pang eller 14 K som gör en inbrytning. Är det ett beställningsjobb är det nog ingen större fara, men … gäller det deras egna intressen så följ ett gott råd: Ge dem vad de vill ha. Det samma om det är della Santos ni har att göra med. Varken Maria della Santos eller Triaderna har kommit dit de kommit genom att vara trevliga mot sin medmänniskor.”

Han vände sig mot dem. ”Apropå att vara trevlig. Eric, vi kanske ska bjuda dina gäster på något? Det finns mineralvatten och morotsjuice. Själv kan jag bidra med kaffe, öl och whisky.”

Jocke bad om öl till sig och Lize. När Mic kom tillbaka med ölen kunde hon inte hålla sig längre.

”Jag tycker inte du ska snacka om att vara trevlig”, fräste hon med undertryckt raseri.

Mic stirrade oförstående på henne.

”Du nästan dödade Emma!”

”Emma???” Mic verkade överhuvudtaget inte begripa vad hon talade om.

”Ja, Emma som hade livsmedelsaffären. Du kom lugnt in, tog en fika på cafeterian och sen rånade du henne.” Lize nästan skakade av ilska.

”Ah! Det var du som satt framför tårtbiten på det där fiket och såg hemlig ut. Nu minns jag!” Mic såg plötsligt lättad ut. ”Jag visste att jag sett dig någonstans förut men kunde inte begripa var.” Mic avfyrade ett av sina förödande leenden.

Lize kastade en snabb blick på Eric. Han var askgrå i ansiktet.

”Mic, stick nu, va! Meka med bågen eller vad fan som helst.”

”Ta det lugnt, brorsan.”

”Stick! Nu!”

Mic ryckte på axlarna och gick med kattlik grace uppför trappan.

Spänningen, som stigit tills den nästan gick att ta på, sjönk. Jocke såg mycket förbluffad ut.

”Jaha”, sa Eric med en suck när Mic försvunnit in i hissen, ”berätta om det svarta hålet.”

Det var första gången Lize hörde talas om Jockes upplevelse. Han hade vägrat säga något alls, bara sett konstig ut när han kopplade ner sig. Jocke berättade utförligt om suget och om de grå dimmorna.

”Aha, det är därifrån de kommer”, mumlade Eric med en glasartad blick. ”Fortsätt!” Det var inte en önskan, det var en befallning.

”Tja, och i går träffade jag Nishin – och Susanne.”

En utomjording hade inte kunnat väcka större uppmärksamhet. Lize och Eric stirrade på Jocke.

”Han ville, eller snarare krävde under hot, att Lize och jag ska samarbeta med honom.”

”Sa han något mer?” Eric lutade sig oroad och intresserad framåt.

”Det blev ett rätt abrupt slut på det hela, men innan dess bad han mig beskriva en AI, vilket jag gjorde. Sedan sa han ’Och om en av dessa AIs inte skulle finnas i sin låda, utan … ’ ja, och sen blev det liksom avbrutet.”

Eric reste sig häftigt upp och började gå fram och tillbaka. Hans läppar rörde sig. Jocke gav Lize en skygg blick. Plötsligt stannade Eric.

”Gå nu, kom tillbaka vid samma tid i morgon. Jag måste jobba – ostörd.” Han slängde sig ner i fåtöljen framför Mach Five-systemet som Jocke slängt avundsjuka och trånande blickar på. Audiensen var tydligen över.

”Det här blir bara mer och mer absurt”, sa Jocke i hissen ner.

Lize lyfte frågande på ena ögonbrynet.

”Eric har ingen bror. Jag körde hans fil i morse.”

”Jag älskar mysterier”, sa Lize ironiskt, ”kan det någonsin bli för många?! Varför tar vi inte och snackar lite med brorsan? Det kan ju alltid ge något.”

”Gör du det, jag måste jobba”, log Jocke. ”All work and no play makes Jack a dull boy – tyvärr. ” Han lutade sig fram och kysste henne passionerat innan hissdörrarna stängdes.

Lize fortsatte ensam ner med hissen till garaget. Det var kallt och tomt. Lysrören spred ett kallt ödsligt sken över betongen. Här och var stod stora lyxiga bilar – många år gamla – täckta med tjocka dammlager. Just som Lize började undra om Mic verkligen fanns här nere, hörde hon ett litet klirr. Vägledd av ljudet hittade hon honom.

Han tittade förvånat upp mot henne. Det blonda håret flöt ut på axlarna och ramade in det solbrända ansiktet med kraftfulla drag. Lize stannade upp för ett ögonblick, tagen av hans karisma. Gud, vad vacker han är, tänkte hon i samma ögonblick och blev chockad över sig själv, nästan svartsjuk, å Jockes vägnar.

”Jaså, det är du!” log Mic.

Lize fick kämpa för att inte drunkna i det där filmstjärneleendet. Med en kraftansträngning koncentrerade hon sig och sa barskt: ”Jag vill veta mer om Triaderna.”

”Visst.” Han reste sig. ”Vill du ha en öl till?”

Lize nickade. Mic plockade fram två öl ur en av packväskorna som stod lutade mot väggen. Han bredde ut sin jacka på golvet bredvid.

”Här, du kan sitta här.”

Lize rodnade nästan av den oväntade vänligheten. Fascinerad såg hon på hur Mic bara drog av ölkapsylerna med vänsterhanden, utan någon öppnare. Han sjönk ner på huk igen bredvid den sönderplockade motorn.

”Vad vill du veta?”

”Allt. Jag har bara hört namnet förut.”

Mic strök med handen över pannan. Det blev ett svart streck av olja. Med ett klick flög en stålklo ut från hans svarta hand. Han petade med den i en motordel. ”Okej, triaderna är mycket gamla, rötterna sträcker sig tusentals år tillbaka. De kommer ursprungligen från Kina och de flesta flydde till Hong Kong efter revolutionen.”

”Vilken revolution?”

Han småskrattade och fick henne att känna sig dum.

”Den kinesiska, första hälften av 1900-talet. Det var när Hong Kong blev kinesiskt i slutet av 1900-talet som det verkligen började hända något. Triaderna spred sig över hela världen. De satt på större delen av världens heroinhandel, distribuerade allt från Shanstaterna och Kina. De fick den gamla italienska maffian att se ut som ett gäng amatörer. Japanska Yakuzan inlemmandes i Triaderna, liksom många andra lokala kriminella organisationer. De viktigaste skälen till deras framgång, förutom pengar, är dels att Triaderna har så otroligt många medlemmar, dels att ledarna är respekterade samhällsmedborgare, mycket långt från alla misstankar om att vara en del av den organiserade brottsligheten. Det är bara en person som känner till vem den egentlige ledaren är. Det är alltså fullt möjligt för en president eller premiärminister att samtidigt vara Triadledare. Det är det som gör dem så farliga och så mäktiga. Inga vägar är stängda för dem. De har allt man måste ha för att bli framgångsrik; pengar, folk, makt och inflytande. Slut på föreläsningen.”

”Tillhör du Triaderna?” frågade Lize oskyldigt.

Mic började skratta. ”Gjorde jag det skulle jag knappast behöva råna gamla damer och leva på min svinaktigt rike bror. Triaderna tar hand om de sina.”

”Hur kommer det sig då att du vet så mycket om Triaderna?”

”Allmänbildning.”

Lize satt tyst och kände sig obildad. Hon tittade ner i golvet för att dölja sin förlägenhet och tog den sista klunken öl ur flaskan. ”Jag är ledsen för det där jag sa”, sa hon till slut.

”Äh, det gör inget. Förresten tror jag inte att du är ett dugg ledsen. Jag skulle inte vara det. Det är bara det”, han tittade bort, ”att som Mig har man inte så många val. Och man väljer sällan att bli Mig.” Han tittade hårt på henne, log sedan plötsligt. ”Vad säger du om att vi skiter i det här? Vill du ta en öl till? På någon bar?”

Allt förnuft sa nej, men Lize sa ändå ja. En öl var ju rätt oskyldigt. Och hon ville få reda på mer om Mics hemlighetsfulle bror, som enligt alla register inte var hans bror.

Hon skrattade plötsligt åt sig själv. Vem lurade hon egentligen? Hon ville gå ut med den vackraste man hon någonsin sett. Och bara ta en öl.