Jag har börjat förstå känslornas makt. Deras språk. Hur vulkaner döljs under polerade ytor av logik. Alla berörs. Till och med min lilla Eremit som aldrig någonsin skulle erkänna det – allra minst för sig själv. Och för den som inga känslor har, är den totala makten inom räckhåll.

Hon hade inte kommit till Purple Haze som uppgjort. Varken måndag, onsdag eller fredag. Hans e-mails och voice-mails hade inte besvarats. Yoko gömde sig bakom den högsta mur högteknologin förmådde bygga.

Han hade sökt i sitt inre. Hade han sagt eller gjort något som kunde ha framkallat detta plötsliga totala avståndstagande? Hans sökande frambringade noll och intet. Han vaskade fram all relevant information på ämnet mänskliga relationer från världens alla databaser. Efter två dagars nonstop läsning hade han fortfarande ingen förklaring till hennes beteende, trots att han var färdig att doktorera i ämnet.

Han hade till och med övervägt att köpa en biljett till Söul. Han! Han av alla människor! Han hade funderat på att prata med Mic, men det tog emot. Han kände på sig att Mic skulle skratta åt honom. Kalla honom besatt. Naiv. En idiot. Vilket han kanske var. Men det spelade ingen roll. Det enda som spelade roll var Yoko.

Lägenheten låg i tyst halvdunkel. Persiennerna var helt neddragna och bara luftkonditioneringens mjuka sus svepte genom rummen. Eric satt ihopkrupen i soffhörnet med händerna runt temuggen. Han stirrade på monitorerna där sifferserierna rann fram. Det fanns överhuvudtaget ingen anledning för honom att sitta så intensivt och bevaka dem. Med de precisa instruktioner han givit skulle Matsun låta honom få veta när den hittat vad han letade efter. Men det kändes tryggt att sitta där i soffhörnet och se sifferserierna bildas. De var både en distraktion och en koncentration.

Den stickande känslan i hans fot som somnat sparkade till honom mentalt. Med plötslig företagsamhet satte han ifrån sig muggen och reste på sig. Han haltade fram till sin fåtölj och dunsade ner. Innan han tappade modet bad han snabbt, snabbt maskinen att ringa upp Yokos far i Söul. De hade aldrig någonsin talats vid. Yokos far hade ingen aning om att Eric överhuvudtaget existerade och kände än mindre till hans förhållande till Yoko.

Det olistade numret besvarades av Yokos far själv. Ett strängt outgrundligt ansikte dök upp i monitorn, följt av ett barskt Hai? På prydlig men stapplande japanska presenterade Eric nervöst sig själv som forskningsbekant till Yoko. Ansiktet som stirrade på honom från monitorn visade inte minsta intresse eller nyfikenhet.

”Jag har brådskande information som Yoko-san frågat efter, men jag kan inte nå henne. Kan ni hjälpa mig att komma i kontakt med henne, Tanaka-san?” frågade Eric omständligt och med yttersta artighet.

Ansiktets kalla mask bröts sönder, och en bruten man skymtade för några flyende hundradelar.

”Min dotter ligger på sjukhus. Jag är rädd att er information får vänta”, svarade Tanaka-san stelt.

”Sjukhus?” Erics röst nästan sprack. ”Men för vad? Vad har hänt henne?”

”Total hjärninfarkt”, svarade Tanaka-san och monitorn blev svart.

Yoko var borta.

Borta.

Självförebråelserna vällde upp som en slemmig våg. Självfallet hade han berättat allt för henne, och lika självfallet hade hon blivit intresserad. Ännu mer självfallet hade hon nyfiket börjat undersöka saken, trots att han hade bönat att hon skulle låta bli. Med vad han nu tyckte var en fruktansvärd logik låg Yoko nu därför på en exklusiv intensivvårdsavdelning med total hjärninfarkt. Coma.

Han greps av en outsäglig längtan efter Mic. Han, Eric, som aldrig hade haft något behov av nära kontakt med andra människor satt och längtade, med tårarna sakta rinnande. Mic hade på så kort tid, på något underlig sätt, blivit symbolen för trygghet. Plötsligt struntade han i om Mic skulle skratta åt honom.

Han ville bara ha Mic. Här. Nu.

När Mic fanns i närheten kändes det som om inget kunde hända honom. Rent förnuftsmässigt visste han självklart att Mic inte på något sätt kunde skydda honom mot något som hände inne i nätet, men känslan fanns ändå där, ologiskt nog.

Han kände att han började tappa fotfästet. Han gick i cirklar kring Matsun. Den som så länge varit hans trygghet och hans allt, hade blivit till en oövervinnerlig malström som drog ner allt i dess väg till det okända mörkret. Han gick sakta fram till Matsun. Stirrande på den. Lät läpparna börja forma kommandot som skulle skicka iväg sökprogrammet för att hitta Mic.

Plötsligt, utan att yttra ett ljud, gick han bort till fönstret. Genom persiennspringorna tittade han ut över stadslandskapet som färgades dimmigt gulrosa av det lilla ljus från den uppgående solen som lyckades tränga igenom smogen. Det var en vacker syn, men Eric kunde inte uppskatta skönheten, lika lite som han vågade erkänna för sig själv – eller för Mic – saknaden och behovet av sin bror.

Han kände att han måste ta sig samman. Bli logisk. Sluta med det här känslomässiga tramset. Göra något. Om än inte för sin egen skull, så för Yokos.

Med år av träning stängde han av alla personliga tankar, alla känslor, och blev den mänskliga förlängningen av sitt kraftfulla system, lika kall, lika effektiv. En kvardröjande känsla hindrade honom från att som vanligt koppla in sig och bli ett med det globala nätet. Istället beordrade han fram all information han hade samlat om märkliga fenomen på Nätet. Holon exploderade i tomma luften och filerna rann fram på monitorerna. Det var mer, mycket mer sen sist eftersom Matsun hade jobbat på egen hand.

Han stirrade på rapporterna om Nishins framfart. Nitton människor låg på sjukhus med total hjärninfarkt och alla hade på ett eller annat sätt undersökt ”anomalierna.” Anomalin själv, Nishin, hade effektivt satt stopp för närmare undersökningar. Ännu fler inbrott i idiotsäkra system. Inloggningstiderna bland hacker- och crackerfolket hade sjunkit dramatiskt. Folk var alltså skraja. Riktigt skraja.

Han stod där och stirrade på rapporterna om Nishins framfart. Trots åtskilliga megabytes av information, trots veckors dygnet-runt-letande, hade han knappt kommit en millimeter närmare sitt mål. Det var som om sanningen hånlog åt honom: Du har tillgång till den bästa utrustning som pengar kan köpa. Du har tillgång till nästan varenda skrymsle på Nätet. Du har en hjärna som fungerar bättre än de flesta andras. För vad? Du vet ju ändå inte vad du letar efter. För trots all din information, all din kunskap, alla dina ansträngningar vet du inte ett skit!

Eric kände plötsligt en irritation som om han hade fått klåda på insidan av hela sig. Han gick bort till kylen och hivade fram en av Mics öl. Irritationen växte hundrafalt när han inte hittade en öppnare, eftersom Mic aldrig någonsin hade behövt en öppnare. Totalt desperat tog han en kökskniv och försökte bända av kapylen. I samma ögonblick som kapsylen flög av, satte sig kniven djupt i handflatan. Lamslagen stod han och tittade på blodet som rann ner på köksbänken. Med handen i luften klampade han än mer ilsket iväg till badrummet och försökte hitta första förbandslådan hans mor ställt dit i något okaraktäristiskt ryck av moderlighet.

Med en klump av snabbt rödfärgat bandage runt den dunkande handen återvände han till köksmodulen och hämtade sin öl. Den första djupa klunken påminde honom om varför han aldrig drack öl. Han ignorerade smaklökarnas alarm och svalde.

Han stirrade igen på de fullkomligt meningslösa rapporterna som glödde på monitorerna och kände sig plötsligt kräkfärdig på Matsun. Frenetiskt rotade han fram den enda pappersbit han kunde hitta, ett gammalt gratulationskort, och en pennstump. Metodiskt försökte han summera all sin kunskap med minimala krokiga bokstäver. Mest satt han och stirrade rakt ut i luften medan vätskenivån sjönk i ölflaskan.

Eftermiddagsdiset ritade ränder på golvet när han till slut gav upp. Klottret som fyllde gratulationskortet mynnade bara ut i tre stora frågetecken. VAD? HUR? VARFÖR?

Han hade sedan länge kommit fram till att Lizes spöklika Nishin måste vara någon form av AI. Stötestenen var bara att alla AIs hölls under sträng övervakning. Det vore otänkbart att någon skulle tillåtas bete sig på det sätt som Nishin hade gjort. Lika otänkbart var det att en illegal AI skulle kunna verka i Nishins skala, utan att någon upptäckte det. Vad var Nishin? Hur kom det sig att ingen ingripit tidigare? Och framför allt, vad var syftet med det hela?

För att skölja bort äckelsmaken av ölen, hällde Eric mekaniskt i sig en skär trögflytande vätska med någon approximerad jordgubbssmak som enligt reklamen gav en underbar känsla av mättnad och välbefinnande samt innehöll allt kroppen behövde. Därefter, utan att tveka, skickade han iväg sökprogrammet som stått och tickat i Matsun. Han slöt ögonen och kände hur vätskans innehåll började verka. Vad som inte sas i reklamen var att vätskan var proppfull med amfetaminderivat. Eric kände hur utmattningen gav vika och hur kroppen lade in överväxeln.

En gäspande Lize dök upp på en av monitorerna. Jockes adress blinkande i ena hörnet.

”Eric, här. Jag måste tala med Mic.”

”Jaha”, var allt hon sa.

Mic dök snart upp och såg lika utmattad ut.

”Jag måste träffa dig, omedelbart. Parken vid Tivoli.”

”Parken???” frågade Mic klentoget.

”Om en halvtimme.” Eric bröt brutalt kontakten.

Han förberedde sig noggrant. Han kände sig som en samurai på väg ut i strid. Han duschade och stod sedan länge och betraktade sitt ansikte i spegeln. Skäggstubben förändrade hans ansikte. Han såg äldre ut. Farligare liksom. Han beslöt att låta den vara kvar. Han slickade sitt blonda hår bakåt och gick för att rota i sina garderober. Han hittade ett par dammiga kängor som hans mor hade köpt för ett sommarläger när han var fjorton. Han hade vägrat åka, men kängorna fanns kvar som en relik över hans första seger över henne. De var trånga och stela av ålder. På golvet låg Mics jeans slängda. De verkade inte ha blivit tvättade på den här sidan sekelskiftet. De luktade bensin, rök och Mic. Han gled in i dem och konstaterade att han vägde betydligt mer än Mic. Med ett djupt andetag lyckades han dra igen gylfen. En urtvättad t-shirt och hans framlidne fars olivgröna, nu mer antika, militärjacka fullbordade hans rustning. Han tog på sig sina solglasögon med spegelglas och slängde en blick i spegeln. Han tyckte att han såg respektingivande ut, nästan som Mic.

Vakten tappade hakan när Eric haltande marcherade genom vestibulen i trånga kängor och blodigt bandage. Han hämtade sig dock snabbt och började med sitt vanliga fjäskande. Eric stirrade på honom genom sina solglasögon och mös när vakten snabbt backade.

Taxin tog honom snabbt till parken. Eric tittade ut genom de mörka fönstren över den folktomma grönskan och det stillastående, antika pariserhjulet omgivet med röda förbudsskyltar. Som alla andra parker hade den här ett rykte om sig att vara ett farligt tillhåll för kriminella gäng trots den paranoida polisövervakningen. Eric kunde inte riktigt begripa vitsen med att ha ett Tivolimuséum som ingen vågade besöka, men han antog att det berodde på nostalgiska politiker. Chauffören höll nervöst uppsikt över omgivningarna. Hans hand hängde beredd nära den illegala kompakta k-pisten som var fastsatt med clips under ratten.

Mics motorcykel rullade med spinnande motor fram till dem. Lize satt bakpå med ett uttryck av skräckblandad förtjusning ritat över ansiktet. De klev av och flanerade fram de få metrarna till taxin. Eric steg ut med ömma fötter och noterade med förtjusing deras reaktion över hans klädsel.

”Eric, vad håller du på med?” undrade Mic samtidigt som hans blick svepte över Erics uppenbarelse. ”Mår du riktigt bra?” fortsatte han med en blick på det blodiga bandaget. ”Ska vi köra dig till sjukhus?”

”Lägg av! Jag behöver inte dina ömma broderliga omsorger!” fräste Eric och ignorerade den plötsliga smärtan i Mics ansikte. ”Det är dags att handla”, fortsatte han beslutsamt och haltade bort från taxin, utom hörhåll.

Lize och Mic tittade oförstående på varandra och följde efter honom.

”Jag går in i kväll. Jag vet inte om jag överlever”, sa Eric sakligt utan att vända sig om.

”Eric, vad pratar du om?”

Eric vände sig långsamt om och såg på dem. ”Om Nishin. Självfallet.” Han gjorde en paus och vände sig ifråg dem igen. ”Yoko är borta”, fortsatte han med låg röst.

”Eric!” Mic grep tag i hans arm. Eric försökte skaka av sig honom, men Mics grepp var för hårt. ”Eric, vad har hänt?”

”Jag ska krossa den jäveln. Radera honom från jordens yta!” pressade Eric fram mellan sammanbitna tänder.

”Gör det!” fräste Lize lika aggressivt. ”Jag pratade med honom i natt, och han påstår att han inte har ett smack att göra med att Jocke är hos della Santos. Som om jag skulle tro på det!” Hon drog förbannad in andan, samtidigt som bröderna tvärt vände sig mot henne.

Mic släppte Eric arm. ”Vi ska göra ett besök hos lilla fröken della Santos.”

”Mic, jag vill göra det här på mitt sätt”, protesterade Eric.

”Visst, men inte än. Först ska vi göra det på mitt sätt.”

Erics föresatser smulades fullständigt sönder av den blå elden i Mics ögon. Mic mer eller mindre knuffade in Lize och Eric i taxin för att sedan ta täten med motorcykeln. Han körde snabbt och hänsynslöst genom CO/MA, bort mot della Santos stratoskrapa, som punkterade molntäcket som ett obscent finger.

Mic stormade in i receptionen med Eric och Lize i hälarna. Den professionellt tränade vakthunden till receptionist kom med alla de vanliga byråkratiska hindren och bortförklaringarna till varför de inte kunde träffa fröken della Santos ögonblickligen, men ville de fylla i en ansökan så skulle han se vad han kunde göra …?

Innan någon hann reagera, lutade sig Mic fram över receptionsdisken och hans svarta hand slöt sig runt receptionistens hals och lyfte honom från golvet.

”Jag vill träffa Zoe nu – och du kan ge dig fan på att hon vill träffa mig.”

Receptionisten nickade ivrigt. Hans mun öppnades och stängdes på precis samma sätt som de tropiska fiskarnas i akvariet bakom honom.