33. Osynligt krig
Nu är skärmytslingarnas tid förbi. Livet i skuggan ska bytas ut till ett i rampljuset. Nu har tiden kommit att visa mitt rätta jag. Visa min makt. Nu existerar inget förflutet, ingen framtid, ingen återvändo. Bara bitter strid.
Catherine kände sig trött. Tröttare än hon någonsin varit förrut. Trött in i märgen. Här satt hon, med resultatet av tusentals arbetstimmar framför sig. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Om hon skulle kasta dokumentbunten i papperskorgen eller verkligen tro på vad som framgick i krångliga formuleringar och gigantiska sifferberäkningar. Än mindre visste hon vad hon skulle presentera på styrelsemötet om ett par minuter.
Hon lutade sig tillbaka i stolen och slöt ögonen. I samma ögonblick kom Luigi Terravecchio in genom dörren. Hans haka var täckt av mörk skäggstubb och det var mörka cirklar under hans ögon. Slipsen satt på sned, och ärmarna på den fläckiga gula skjortan var vårdslöst uppkavlade. Han satte ner en rykande kaffemugg framför henne och satte sig själv på skrivbordskanten. De behövde bara titta på varandra för att förstå den andres tankar.
”Vi måste vinna det här”, sa Luigi lågt.
Catherine nickade utan att svara.
”Vi måste knäcka Tissot till att börja med, annars har vi inte en chans.”
Catherine nickade än en gång. Tissot försvarade sina AIs i alla lägen och skulle bli mycket svår att övertyga. Han var också mycket respekterad och det gällde att även övertyga hans anhängare.
Catherine reste sig plötsligt upp ur stolen och hällde i sig det svarta kaffet i ett drag. ”Nu kör vi!”
Alla deltagarna var församlade i det stora sammanträdesrummet med dess tunga gardiner och ekboaserade väggar. Sorlet dämpades ögonblickligen när Catherine trädde in med Luigi vid sin sida. Hon satte sig på ordförandens plats vid bordets kortända. Hon betraktade allvarligt ansiktena som vändes mot henne och hon väntade med att tala tills sorlet dött ut.
”Mina damer och herrar”, började hon och kämpade för att låta myndig och övertygande. ”Vi har funnit källan till de anomalier inom Nätet som kommissionen har haft till uppgift att undersöka, och vi har tillika upprättat en handlingsplan för att komma tillrätta med dem.”
Hon hade fullständigt fångat deras uppmärksamhet. Hon tog ny sats. ”Som ni vet är våra AIs mycket strängt bevakade”, hon log menande åt Tissot, som bara stirrade stint tillbaka, ”och som jag antar att ni också vet kämpar dessa AIs för självständighet. Detta har hittills förnekats dem av säkerhetsskäl. De två AIs som finns i Kyoto och San Diego fann en väg runt detta. De skapade vad man närmast skulle kunna beteckna som ett virusprogram, som å ena sidan var för litet för att upptäckas i vanliga rutinkontroller, å andra sidan hade potentialen att växa sig större än de båda sammantaget. Detta virusprogram är uppbyggd på helt andra konfigurationer än en normal AI, bland annat en approximering av mänskliga känslor. Jag skulle vilja beteckna viruset som den perfekta hybriden mellan en artificiell intelligens och en högt begåvad människa.”
Catherine såg förvirringen och misstron bryta ut bland mötesdeltagarna. Tissot skulle just till att få ett utbrott när Catherine snabbt grep initiativet igen.
”Det som för det första gör detta virusprogram så unikt och så farligt är att det är – precis som en människa – oförutsägbart, samtidigt som det har en AIs fruktansvärda intelligens. För det andra har detta virusprogram inte en fast punkt. Precis som ett virus har det infekterat ett stort antal bärare. Att därför stänga av vissa system som det utnyttjar kommer få mycket liten effekt. För att bekämpa det måste vi spåra upp själva styrenheten – dess personlighet.”
Rummet var tyst några sekunder, sedan brast murarna.
”Detta var det mest orimliga jag någonsin hört!” skrek Tissot. ”Jag vägrar att lyssna på sån här … sån här … smörja!”
Catherine mötte Luigis blick för en tiondels sekund, sedan stirrade hon svalt på Tissot och gick in för det dödande hugget.
y”Kan du då förklara för mig varför Bern krossade ISM:s huvudsystem i morse?”
Tissot blinkade och svalde. ”Vad?” frågade han med svag stämma.
Catherine sköt prydligt ihop sina papper innan hon svarade honom. Hon tittade sedan upp. Rakt på honom.
”Bern skickade 07.23.30 iväg en kommunikation till ISM:s huvudsystem. Den togs emot som en rutintransfer. 07.24.00 stängdes ISM:s system för utgående kommunikation. 07.24.30 raderades hela systemet totalt”, sa Catherine utan känsla i rösten. ”Varken AIn i Bern eller dess operatörer kan förklara varifrån transfern kom. Det finns inga, jag repeterar inga, spår bakåt.”
”Detta är en omöjlighet!” skrek Tissot, högröd i ansiktet. ”En omöjlighet! Det finns alltid protokoll för alla operationer.”
Catherine ryckte på axlarna. ”Inte i det här fallet. För att använda en mänsklig parallell; det är som om AIn i Bern har drabbats av total amnesi.” Hon stirrade på Tissot. ”Ni, monsieur Tissot, är vår expert på AIs, ni om någon kan i så fall förklara hur ett idiotsäkert system plötsligt visar sig vara allt annat än idiotsäkert.”
Tissot svalde och flämtade för att få luft. Hans förtvivlade invändningar sopades bort av Catherines och Luigis samlade faktaunderlag. Till slut grep den vitryska delegaten, en handlingskraftig kvinna, ordet.
”Vad kan vi göra rent praktiskt åt situationen”, frågade hon Catherine.
Catherine lutade sig tillbaka i stolen. ”Förklara krig.”
Ett högt skratt ekade i det tysta rummet. Delegaterna spratt till och såg sig omkring för att lokalisera källan.
Plötsligt stod han bara där. Iförd mörkt senapsgul kostym som framhävde det blonda håret och de laserblå ögonen. Han applåderade. Ljudet studsade torrt och ödsligt mot väggarna. Ett drinkglas dök upp i hans hand. Han stoppade den andra handen nonchalant i byxfickan och tog en klunk av drinken, ungefär som om han befann sig på ett cocktailparty. Delegaterna stirrade.
Han gick dröjande fram till det långa sammanträdesbordet. ”Starta krig …” Han sög på stavelserna. ”Krig kostar bondeoffer. Hur långt är ni beredda att gå?”
”Och vem är du?” frågade Luigi som återfått en del av sin fattning.
Nishin log snett. ”Dagens diskussionsämne.”
Delegaterna flämtade. Tissot såg ut som han höll på att få en akut astmaattack.
Nishin tittade ut över församlingen. ”Jag hoppas att ni inser vad ett krig skulle kosta. Ni famlar i mörkret. Ni vet inte ens vem ni för krig emot, än mindre vem ni ska skjuta på – om jag får uttrycka mig bildligt. Däremot har ni vänligen försett mig med all ammunition jag någonsin kommer att behöva. Jag kan lamslå världen, så här!” Han knäppte med fingrarna. ”Ni kan inte stoppa mig, vad ni än gör. Ja,” han skrattade till, ”ni kan självfallet förstöra Nätet, men det skulle innebära mer förstörelse än jag hinner med.”
”Vad vill du?” pressade Catherine fram.
Nishin vände sig med ett älskvärt leende mot henne. ”Å, det är så lite. Frihet och medborgerliga rättigheter för mig och de andra AIna. Det är väl inte för mycket att begära?”
”Omöjligt!” skrek Tisssot, så blossande högröd i ansiktet att han såg ut att vara på väg att kvävas.
Nishin tog plötsligt form bakom honom. ”Övervakaren i egen hög person, förmodar jag. Mina föräldrar skulle ha skickat sina hälsningar om du hade tillåtit det”, fräste han vasst. Nishin började sakta och hotfullt gå runt sammanträdesbordet. Han stirrade på var och en av delegaterna. ”Nej, det är ingen omöjlighet”, sa han långsamt. ”Det enda som behövs är ett beslut av er och era systerorganisationer. Som ett bevis på min välvilja får ni två timmar på er. Jag är övertygad om att vi kommer ses snart igen.”
Och han var borta.
