38. Boris demon

Pajaser och barn är roliga. Och mycket, mycket farliga. För vem mer vågar säga sanningar utan tanke på reson och konsekvenser? Vem mer vågar säga att kejsaren är naken? Men, min älskade, vem lyssnar någonsin på pajaser och små människor? Säg mig vem?

”Inkommande meddelande.”

Catherine hoppade till. Med avsky stirrade hon på texten som dök upp på monitorn. Skulle det vara ännu ett budskap om död och vansinne?

Hennes kropp kollapsade i ännu en hostattack. Läkarna hade velat sjukskriva henne i minst fyra veckor för rökskadorna på hennes lungor. De hade allvarligt förklarat att om brandmännen hade dröjt i ytterligare två minuter hade hon varit död. Grannarnas samtal till sambandscentralen hade på något oförklarligt sätt varken registrerats eller noterats. Av en ren tillfällighet hade en passerande brandbil sett röken och lågorna och omedelbart ingripit. Annars hade hon varit död.

I samma takt som ECS hade trappat upp ansträngningarna att hitta skälet till anomalierna i Nätet, i samma takt hade meddelanden strömmat in om svarta malströmmar, om användare som skrämts bortom all sans och vett och om totala hjärninfarkter.

Tissot hade med några spydiga ord ignorerat hennes generella varning till ECS direktörer att de själva inte skulle gå in på Nätet. Hans hustru satt nu dag och natt och stirrade på EEG:et ovanför hans sjukhussäng.

Och om det ändå hade stannat vid det. Kommissionen hade enbart en fungerande länk till yttervärlden kvar. Catherines. Hon gjorde sig inte några som helst illusioner om varför den fortfarande fungerade. Den fungerade därför att den, eller snarare det, som åsamkat hela den kommunikativa pyttipannan ville att just hennes linje skulle fungera. Ville att hon skulle vara den enda som kunde kommunicera med omvärlden och se den totala förödelsen. Och förödmjukelsen.

Men det var sannerligen goda tider för budfirmorna. Catherine hade näst intill fått slå sig in genom porten till kommissionen för alla bud som ivrigt väntade på något att leverera. Att ringa efter ett bud var ju inte längre att tänka på – när hon hade försökt ringa efter sin vanliga budkille hade hon hamnat hos Dieters Magiska Värld, butiken för trollerikonstnärer. Hon hade funderat på att beställa ett trollspö eller åtminstone en bok om exorcism.

Hon lade upp fötterna på skrivbordet och tittade ut över den stilla och gråkalla parken utanför fönstret. Det tunna snötäcket och rimfrosten på trädgrenarna fick världen att se ut som ett fruset ögonblick. Ändå var det krig. Ett tyst krig som varken syntes eller hördes. Inte som de bortglömda krig man då och då kunde se på nyheterna där fattiga och trasiga bönder mördade andra fattiga och trasiga bönder. Eller där någon allians fick för sig att straffa en diktator i någon bananrepublik och bombade ett helt land utan att offren någonsin såg en enda fientlig soldat. Missilerna fyrades av långt, långt ut till havs – allt i de mänskliga rättigheternas namn, när det egentligen handlade om några ovärderliga oljekällor.

Luigi avbröt hennes funderingar. Han sköt uppfordrande en ung man i trådslitna kläder framför sig och tryckte ner honom i Catherines besöksstol. Den unge mannen fingrade nervöst på den uttänjda grå pullover han hade på sig.

”Det här är Boris Steiner”, sa Luigi och stjälpte ner sig själv i en andra stolen.

Boris nickade nervöst mot Catherine, sköt upp glasögonen som halkat ner på hans långa och smala näsa och mumlade ett knappt hörbart ”Godda”.

”Boris har något han vill diskutera med dig. Jag tror det kan vara av intresse för oss”, fortsatte Luigi och slöt trött ögonen.

”Boris?” viskade Catherine med raspig röst.

”Ja … jo … jag, jag är …”

”Boris är psykolog. Han har en teori om hur vi kan få tag på Det”, avbröt Luigi brutalt utan att öppna ögonen.

Boris blev knallröd i ansiktet och tittade ner på sina tåspetsar.

”Luigi, har inte du ett möte nu?” frågade Catherine spetsigt.

Han tittade förvånat på henne. Hon stirrade kallt tillbaka. Luigi fattade vinken och dröp av.

”Vill du ha en kopp kaffe”, frågade Cahtrine Boris.

Han nickade knappt märkbart, utan att titta upp. Hon gick fram till kaffeautomaten och fixade snabbt två koppar starkt kaffe. Hon gav Boris den ena.

”Berätta nu”, sa hon uppmuntrande och slog sig ner på skrivbordskanten framför honom. Hon tog ett djupt andetag för att förhindra att kliandet i lungorna resulterade i ännu en kraftödande hostattack.

Boris tog ett djupt andetag och började plötsligt tala snabbt utan att vare sig stamma eller staka sig. ”Jag forskar i artificiell intelligens, men jag är egentligen jungiansk psykoterapeut. Känner du till Jungs teori om arketyper?” Han tittade upp och Catherine nickade. ”Nåväl, demoner är vanligt förekommande i all mänsklig mytologi. Vad är det demonerna vill?”

Han lutade sig intensivt framåt och fixerade henne med blicken. Catherine ryckte frågande på axlarna och frågade sig varför hon ödslade tid på den här galningen.

”Demoner tar människor i besittning. Varför? Jo, de vill ha liv. De vill ha en mänsklig kropp!” Han lutade sig tillbaka och såg mycket nöjd ut.

Catherine tog en djup klunk ur koppen och suckade. ”Och vad har demoner med anomalier i informationsnätet att göra?”

”Anomaliteter!” Han fnös högljutt och höjde ett benigt pekfinger. ”Det här är inte någon anomali! Det här är en artificiell intelligens!”

”Herr Steiner, vi har våra AIs under mycket noggrann bevakning”, meddelade hon med sval stämma, samtidigt som hon kände sig iskall. Vem hade läckt information om deras misstankar?

Han skrattade ett underligt skratt som fick hennes nackhår att resa sig.

”Era! Era! Den här AIn tillhör inte nån. DET är ert problem.”

”Och vad får er att tro att det här är en AI?”

”Jag är expert på AIs. Jag har konstruerat flera av dem. Jag känner igen en AI när jag stöter på en. Tro mig!”

”Ska jag tolka det som att ni har konstruerat den här också?” pressade hon med myndig stämma.

Boris tvärstannade och blev plötsligt vit i ansiktet. ”Na-na-na-naturligtvvvvvis inte! Hu-hu-hur kkkkan ni tro nnnnågot sådant?”

Catherine satte ner sin kaffekopp på skrivbordet med en smäll. Ljudet ekade som ett pistolskott i det tysta rummet. Hon lutade sig framåt tills hennes ansikte var helt nära hans.

”Och vad är det ni vill att jag ska tro? Att det är någon uråldrig demon som har invaderat Nätet? Va?”

”De-de-demonen var bara en ssssymbol.”

Hon stirrade aggressivt frågande på honom och tvingade honom med blicken att fortsätta. Orden kom plötsligt forsande ur honom.

”Det som alla demoner vill i de klassiska myterna är att få liv, få en mänsklig form.”

”Ja, ni har sagt det”, avbröt hon otåligt.

”Era anomalier orsakas av en AI. Den kan ta över världen om den vill, det är inget problem – det hoppas jag att ni har insett. Men, det har den inte gjort än. Den har haft alla tillfällen att göra det, om detta varit dess drivkraft.” Han svalde. ”Jag har studerat den. Jag har gjort en psykologisk profil utifrån de rapporter jag fått. Profilen är mer mänsklig, med alla fel och förtjänster, än artificiell. Det finns bara en sak den aldrig kan göra – och det är att få mänsklig form. Detta måste därför vara något som den eftertraktar mer än någonting annat.” Han flinade plötsligt. ”Människans största drivkraft har alltid varit att göra det omöjliga. Det är det som gör att vi sitter här och inte i någon kall grotta.”

”Jaha, så ni föreslår att vi ska lura i den att den kan få mänsklig form. Och vad ska det leda till?”

Boris svalde hårt flera gånger, som för att fukta sin torra hals. Hans röst kom ut som en torr viskning. ”Det finns bara två sätt att bli av med den. Det ena är att kortsluta alla datorer i hela världen. Det skulle innebära – Harmageddon. Det andra …” han tittade bort, blundade och svalde med guppande adamsäpple. Plötsligt tittade han upp på henne, sträckte fram handen och kramade hennes arm. ”Det går att göra, det går att göra …”

”Vad går att göra?”

”Vi kan få den att ta mänsklig gestalt. Artificiella intelligenser är biokemiska datorer, baserade på samma struktur som människans hjärna. Vi har konstaterat att det fungerar i djurförsök med chimpanser. Vi kan ge den mänsklig form. Sen kan vi döda den …Vi kan döda den …”

Catherine tittade iskallt på honom. ”Och vad får dig att tro att den skulle vara intresserad av att bli en chimpans?”

Steiner tittade förvirrat på honom. ”Dddet vvar inte ssssså jag menade. Vi använder en människa.”

”Och du ställer upp som försöksperson, förstår jag.”

”Nej, jag är ju den ende i Europa som kan processen”, protesterade han.

Catherine lutade sig häftigt fram. ”Jag förbjuder dig att överhuvudtaget fortsätta med några tankar i den här riktningen, förstår du det? Det är precis sådana här aktiviteter som kommissionen ska övervaka och kontrollera. Förstår du inte vad det kan leda till?”

Boris såg lamslagen och förvirrad ut.

”Vetenskapen ska vara i mänsklighetens tjänst, hela mänsklighetens. Vi tolererar inte några forskare som vill leka Gud. Förstått?!”

Catherine tryckte på den dolda klockan under sitt skrivbord. Luigi dök upp som ett skott, förmodligen hade han stått och väntat utanför. Han behövde bara kasta en blick på hennes ansikte för att omedelbart visa ut den synnerligen förvirrade Boris Steiner.

”Var i herrans namn hittade du den där figuren?” viskade hon ansträngt när han kom in igen. ”Sätt honom i skyddsförvar tills vidare.”

Luigi mumlade några ord till kom.centralen och satte sig sedan i en fåtölj med en orolig blick på henne.

”Jag fick i alla fall en idé som är värd att pröva. Den där galningen började nämligen snacka om demoner.”

Luigi fnissade. ”Ska du slå en signal till påven och be honom utföra lite exorcism”, skrattade han vanvördigt.

Catherine fnissade och kände sig lite uppiggad. ”Just precis! Nej, skämt åsido. Kommer du ihåg det gamla ordspråket Ont ska med ont fördrivas?”

Luigi nickade.

”Och vad är roten till det onda?”

”Kyoto och San Diego”.

”Just det, vi låter dem ta hand om problemet. Kan nån kan dom.”

”Du är ett geni!”

”Mmm. Jag vet”, sa hon och började skratta.