48. Dödligt löfte

Mic bar ut Lize från det rykande inre av MediCorps högkvarter. Hon grät okontrollerat. Zoe tittade tyst på medan bilen snabbt tog dem till della Santos byggnad.

Mic bar upp Lize till ett gästrum där Dr Danielle Sweigbaum väntade på dem för att söva ner Lize som vandrade på nervsammanbrottets smala kant. Lize vägrade att släppa taget om Mics armar. Zoe tittade kallt på medan hon sjönk ner i djup sömn. När Mic till sist lyckades frigöra sig var Zoe borta.

Han hittade henne i korridoren utanför. På huk, med ryggen mot väggen, satt hon och rökte. Under några sekunder hann han studera hennes ansikte. Hennes mun skvallrade om att hon inte var så kall och oberörd som hon ville verka.

”Färdig?” frågade hon nästan bryskt och reste sig upp. Hon klampade iväg längs korridoren bort mot Toms rum.

”Zoe!” Han gick hastigt efter henne. ”Zoe? Vad är det?” Han fick tag i hennes handled just som hon svängde in till Toms rum. ”Vad är det?” upprepade han.

”Skit i det du”, svarade hon hårt och gled ur hans grepp så snabbt att han knappt verkade ha tagit tag i henne.

Tom låg tillbakalutad i sin fåtölj med de skitiga commandokängorna på en hög med hårdvara och halsade magnumchampagne med ett saligt uttryck i ansiktet.

”Ta för er!” fnissade han och pekade på en låda med flaskor. ”Det här måste för fan firas! Vi har bränt en jävla AI!”

Mic tittade på Zoe som stod vid fönstret. Hela hennes ryggtavla uttryckte aggressivitet. Hon tvärvände plötsligt och gick, utan att ge Mic en blick, ut till det angränsande rummet där Eric låg. Mic såg efter henne. Hon förde en låg konversation med sköterskan som omedelbart började ta hand om hennes sår.

”Kvinnor!” kommenterade Tom roat. ”Man kan inte leva med dom – och inte utan dom!”

Mic log bistert, tog några kliv fram till vinlådan och halade upp en flaska. Korken smällde så fort han fått upp grimman och han fångade upp den sprutande vätskan i munnen. De dyra dropparna flödade ner för hans haka och blev till blöta sjöar på den skottsäkra västen.

”Skål!” fnissade Tom. De smällde ihop flaskorna och halsade.

”Skål!” kommenterade en torr röst. Mic och Tom tittade upp och fann Eric i dubbel upplaga på monitorerna med ett flämtande glas med svagt guldfärgad vätska i handen. Eric höjde sitt spökglas och drack sakta för att sedan titta skarpt på Mic.

”Det är dags.”

”Eric, snälla vänta lite, ett tag bara…” vädjade Mic.

Eric höjde handen och hyssjade honom. ”Det är dags. Nu. Jag står inte ut att vänta längre, Mic.”

Mic tittade bort.

”Förresten blir du mångmiljonär på kuppen.”

Mic såg tillbaka på honom. Eric nickade sakta och bekräftande.

”Jag vill inte ha dina pengar”, sa Mic med en röst som sprack.

”Jag vill att du ska ha dom. Vill du fortsätta med smårån och småmord kan du alltid ge bort dom.”

Tom såg hur Mics stålklor sköt ut av ren reflex.

”Eric, det där var taskigt. Fattar du inte hur Mic känner det?”

”Jo, jag tar tillbaka det. Hey, Mic, jag kommer ju leva för evigt! På det här sättet blir du aldrig av med mig!” sa Eric och skrattade dolskt. ”Zoe!” kommenderade han.

Hon kom långsamt in i rummet igen, sysselsatt med att knäppa sin skjorta. Hennes ansikte var som en vit kall mask som de svarta ögonen bränt hål i. Hon tittade tigande på Erics monitorbild.

”Gör vad du ska!”

Hon nickade, fortfarande utan att säga ett ord. Hon gick tyst tillbaka till Erics sjukrum.

”Lämna oss”, beordrade Zoe med iskall röst.

Sköterskan tittade undrande på henne men lydde omedelbart. Zoe gick fram till den vita kroppen där bröstet höjdes och sänktes i takt med respiratorns väsande.

Mic stannade i dörröppningen och tittade på sin bror. Zoe vände sig mot honom och gjorde en otålig nick mot Eric. Tveksamt gick Mic fram och ställde sig vid sängkanten. Två svarta monitorer flammade upp och Erics ansikte framträdde. Mic böjde sig ner och kysste de bleka läpparna utan att det blev någon reaktion.

”Äh, lägg av, Mic. Få det överstökat nu”, muttrade Eric på monitorn.

”Håll käften!” skrek Mic plötsligt. Han knep ihop ögonen hårt för att hindra tårarna och tvärvände, bort från den där slappa, otäcka kroppen.

Zoe gick fram och inspekterade noggrant kroppen. Hon vred på huvudet så att halsen exponerades. Med en plötslig, häftig inandning snärtade hon ner handkanten precis under käkbenet. En ihållande alarmsignal tjöt när EKG:et gick ner på flatline. En halvkvävd hulkning hördes från Zoe. Hon tvärvände och försvann hastigt ut. Mic stirrande efter henne och sedan tillbaka på den döda kroppen.

”Gå efter henne.” Tom stod i dörren, plötsligt spiknykter.

Mic gav honom en lång blick.

”Gå efter henne om du vill behålla henne”, upprepade Tom tyst.

Mic tittade tillbaka på kroppen efter hans bror. Han satte fart mot dörren.

”Mic!”

Han stannade.

”Dojon, hon är nog i dojon.”

Mic nickade och försvann ut genom dörren.

”Skål för fan!” Tom höjde flaskan mot monitorn, ”…och grattis!”

På monitorn log Eric.

* * *

Dojon var tom så när som på två av vakterna som lyfte skrot. De skakade samstämmigt på huvudena när Mic frågade efter Zoe. Han sökte igenom hela byggnaden utan resultat, trots att kom.centralen bestämt hävdade att Zoe inte hade gått ut.

Till sist tog han hissen upp till helikopterplattan på taket. Vinden slet nästan omkull honom när han öppnade dörren. Molnen var så låga att deras underkant bitvis dolde taket i spöklika sjok. Helikoptern tornade upp sig framför honom som en svart skugga, väl surrad i cementen med tjocka trossar.

Han kisade genom vindbyarna och de drivande molnen. Nedhukad började han sakta röra sig ut på taket. Vinden var isande och kastbyarna tog andan ur honom. I ögonvrån såg han något om fladdrade till. Han tittade hastigt dit. På den breda, midjehöga muren som avskärmade taket från avgrunden nedanför, satt Zoe ihopkrupen som en staty, stirrande ut i stormen. Det enda som rörde sig var hennes fladdrande skjorta. Han gick mot henne.

”Zoe!” skrek han för att överrösta vindens vinande.

Hon rörde inte en muskel och verkade inte ha hört honom. Han närmade sig henne från sidan för att inte skrämma henne. En plötsligt rörelse skulle få henne att falla fyrahundra meter rakt ner.

”Zoe!” skrek han igen. Han såg på henne att hon hört honom men hon gjorde ingen ansats till att vända sig om. Han ställde sig bredvid henne.

”Zoe…?”

”Stick!”

”Zoe, vad har jag gjort? Vad har jag gjort för fel?”

Han såg hur hon suckade tungt. Han lade sin kalla hand på hennes ännu kallare axel. Han lät handen krypa upp mot hennes smala nacke. Med en snabb rörelse, så snabb att den knappt var synlig, fladdrade hennes hand till och han kände en förlamande, brännande smärta i underarmen. Ofrivilligt backade han ett steg.

”Zoe, vad fan håller du på med?!”

Hon vred sig sakta om emot honom. En kastby fick henne nästan att tappa balansen och fortsätta ut över kanten. Hon hasade ner och lutade sig mot muren.

”Håller på med? Vad i helvete håller du på med?” fräste hon med ansiktet förvridet av smärta. ”Det är så jävla typiskt… män… Ni talar så vackert om att hitta en livskamrat och det ni egentligen vill ha är ett jävla ömkligt våp som får er att känna er stora och starka.”

”Vad fan snackar du om?”

Hon stirrade på honom. Ansiktet var plötsligt en perfekt, iskall mask. ”Vad fan tror du jag snackar om?”

Han sökte i hennes ansikte efter en ledtråd. ”Lize”, mumlade han och tog ett djupt andetag, ”du är svartsjuk på Lize.”

Hon tittade bort, som skamsen över att han hade förstått, som skamsen över futtigheten.

Han skrattade till, kort och ihåligt. ”Zoe, det är dig jag älskar, inte Lize, men Lize…hon är en vän…en god vän. Ska jag inte få bry mig om mina vänner?”

”Det beror väl på hur jävla goda dom är”, sa hon elakt.

”Zoe, snälla, det här är löjligt.”

”Stick då!”

Han gjorde en kraftansträngning för att hålla sig lugn.

”Stick, för fan!” Hon tvärvände men han hann se hennes darrande underläpp. Han betraktade hennes spända ryggtavla och försökte bestämma sig för vad han skulle göra. En häftig vindby slog omkull honom och han föll tungt mot henne.

”Rör mig inte för helvete!” skrek hon och en armbåge dundrande in i hans solar plexus och fick ner honom på knä, kämpande för att få luft igen. Långsamt och skakigt reste han på sig.

”Suit yourself”, muttrande han och började gå mot hissen. Han såg inte hur hon i kramp kröp ihop över muren.

Det enda ställe han kunde ta vägen till var Erics lägenhet. Avsmaken hängde som en sur uppstötning i mellangärdet. Han steg ur hissen och stirrade ner på ruinen av Matsu-systemet och på den blodfläckade mattan. Direkt bestämde han sig för att plocka ihop sina grejor och flytta till ett hotell. Det kändes som han invaderade Erics grav.

Han slängde ner det han ville behålla av sina fåtaliga tillhörigheter i några bruna papperskassar. Tvekande stod han och fingrade på Erics solglasögon. Han vek ihop dem snabbt och stoppade dem i bröstfickan på skjortan.

”Vart ska du gå?” frågade en röst bakom honom.

Han snurrade runt. Eric stod skimrande framför honom. Mic såg ljusen från CO/MA rakt igenom honom.

”Det är din lägenhet”, fortsatte Eric.

Mic rös till ofrivilligt och tittade ner i golvet. ”Hur…hur kommer det sig att du kan materialisera dig så där”, frågade han med svag röst för att ha något att säga.

Eric skrattade till. ”Holoprojektor är inte paj. Mic”, sa han enträget och Mic tittade upp på spökbilden. ”Mic, jag har all kraft som Nishin hade – plus lite till.”

”Och vad ska du med den till? Starta krig igen?”

Eric skakade på huvudet och gick fram till fönstret. ”Jag ska bara leva. Finnas till.” Han vände sig mot Mic. ”Mic, du måste leva du också. Du kan göra precis vad du vill med ditt liv nu. Du behöver aldrig jobba mer. Men Mic, förlora inte Zoe! Jag har lärt mig att man behöver kärlek”, sa han tyst.

”Förlora henne?! Hon hatar mig”, sa han kärvt.

”Mic, den senaste tiden har jag lärt mig att saker och ting inte alltid är vad de ser ut att vara.”

* * *

Zoe låg som död på sin futon. Vit och kall. Nina rusade in och kastade sig ner bredvid henne.

”Zoe!”

Hon reagerade överhuvudtaget inte. Nina kände på hennes puls och strök hennes ansikte. Kysste henne varligt.

”Zoe, älskling. Vakna!”

Nina kysste henne igen.

”Zoe! Lägg av!” röt hon.

Med en suck öppnade Zoe ögonen.

”Du höll på att skrämma livet ur mig. Jag trodde du var död”, sa Nina samtidigt som hon smekte hennes mjuka kind igen och kysste henne.

Zoe vände bort sitt ansikte.

”Vad är det? Zoe?”

Zoe kröp ihop i en liten boll med ryggen åt Nina.

”Okej, jag ska inte fråga. Som vanligt alltså”, suckade hon och lade armarna om Zoe och kröp tätt intill henne. Hon smekte mjukt nacken framför sig. Zoe låg passivt stilla. Minuterna tickade iväg.

”Jag slog ner Mic”, viskade Zoe till slut.

Nina vände sig på rygg och lade handen över ögonen i en uppgiven gest. ”Zoe, Zoe, Zoe. Varför?”

Zoe tittade upp i taket och blundande sedan hårt. ”Jag dödade hans bror”, viskade hon och började tyst att gråta.

Nina dunkade knytnäven i huvudet och reste sig sedan upp på armbågen.

”Zoe, jag fattar inte. Så fort du blir kär så ser du till att göra dig av med karln på momangen och sedan klagar du i oändlighet att du aldrig hittar nån. Kom igen!”

Nina tittade ner på Zoe som fortfarande låg och blundade hårt.

”Hörru?”

Zoe vände sig tvärt på sidan. ”Jag är rädd”, muttrade hon.

Nina lade sig tillbaka och stirrade rakt ut i luften. ”Rädd??? Du? Jag trodde inte du var rädd för nåt. Vad är du rädd för?”

Zoe ryckte bara på axlarna. ”Hur ska jag veta att det är mig han vill ha och inte pengarna?”

Nina skrattade torrt. ”Antingen får du väl ge bort pengarna eller så får du ta chansen.”

Zoe rörde inte en muskel.

”Hörrdu, Zoe, fan Mic, han är ju snygg, trevlig…” hon småskrattade menande, ”…ni passar perfekt ihop. Zoe! Ta en rövare för en gång skull. Du behöver inte alltid ha kontroll över precis allting. Herregud, var lite spontan för en gång skull! Låt saker bara hända, utan att du kontrollerar varenda grej!”

Zoe vände sig mot Nina och stirrade misstänksamt på henne. ”Varför denna översvallande recension av Mic? Du brukar ju klaga på att alla jag träffar är totalt hopplösa? Vill du säga upp bekantskapen?”

Nina skrattade och placerade en lång kyss på hennes läppar. ”Inte alls, älskling. Men Mic är en fullträff. Jag menar, vi kommer ju jättebra överens allihop. Eller hur?”

Zoe svarade inte, utan fortsatte bara att titta på Nina. Nina halade upp ett cigarettpaket ur urringningen och tände två cigaretter. Hon gav den ena till Zoe och tog ett djupt bloss på sin egen.

”Ge grabben en chans. Du kan ju alltid slänga ut honom senare.” Hon vände på huvudet och tittade Zoe i ögonen.

”Jo…” sa Zoe.

Nina slängde en blick på klockan. ”Sätt fart, bruden, du ska vara representabel om trettio minuter! Och just nu ser du ut som ett vandrande lik!”

”Tack för den”, muttrade Zoe.

”Vad är vänner till för – om inte för att säga sanningen?”

Zoe kom på fötter och släntrade bort mot badrummet. Hon stannade i badrumsdörren och tittade med något som gränsade till osäkerhet på Nina.

”Tänk om han inte vill ha mig då?”

”Baby, han är inte galen i dig. Han är besatt!”

Zoe tittade tveksamt på henne och försvann sedan in i badrummet. Dörren stängdes med ett lågt swoosh. Nina tittade upp i taket och blåste ut ett långt rökmoln.

Plötsligt distorterades luften framför henne och Eric smälte fram. Hans hår var längre och skäggstubben gjorde honom ännu mer lik Mic, liksom de slitna och lappade läderbyxorna i avskavt brunt.

”Tack”, sa han torrt och lutade sig mot väggen.

Nina reste sig och gav honom ett värderande ögonkast. ”Jag hoppas det var värt det.”

Eric log kallt. ”Självklart. Du har ditt på det torra.”

Hon började skratta.